Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Harrie
Allt detta var vittnesmål av välkänt folk,
pålitliga och rangerade författare. Sedan har
det nog ibland frågats, hur det går med den
svenska litteraturens självförnyelse under
dessa besvärliga år. Det har rentav påståtts
någonstans, att det svenska Helikon
stormades av ungdomen under åren 1925—1933 och
fortfarande hålls besatt av samma generation,
som nu börjar bli medelålders: intet
väsentligt nytt skulle ha kommit till sedan dess.
Påståendet är inte riktigt. Bland dem man
känt igen år 1939, finnas åtskilliga debutanter
från de tre fyra sista åren, som redan visat
sig vara författare med egna ansikten som
man kommer ihåg.
Debutanterna år 1939 voro visserligen inte
många och på ett par undantag när föga
märkliga. Lisa Stubbendorffs psykologiska
ung-flickstudie i skånsk och lundensisk miljö ger
inte mer än ett obestämt löfte, och Albert
Olssons halländska herrgårdsroman söker rätt
valhänt infånga ett rikt och fräscht
iakttagelsematerial i en banal intrig. Torsten
Sandberg — som får räknas som debutant, fast
han förut gjort försök med detektivromaner
— visar sig vara en vederhäftig
kulturhistorisk krönikör, men berättarkonst och
människostudium bli lidande just på hans iver att
få med sin myckna kunskap om ett sekels
fiskarliv i bohuslänska skärgården. På ett
annat plan ligger, som man kunde vänta,
Olof Lagercrantz’ romandebut. Hans
känsliga lyriska temperament gör sig väl
gällande i den vemodiga kärleksberättelsen
om Trudi som glider ur sin svenske väns
famn in i sinnessjukdomens avskilda och
oåtkomliga rum. Vad boken sedan
innehåller av resestämningar från Provence och
resonemang om tidsläget 1938, är kanske litet
löst inarbetat i sammanhanget — liksom
ju Trudis väsentliga öde inte alls betingas
av att hon är landsflyktig österrikiska. Men
också dessa partier röja vackert diktarens
art: en ömtålig artist, bekant både med
jungfrun och demonerna, och en otålig
sökare efter ett ideal att ge sig hän åt i
offerhandling. Men den märkligaste
nykomlingen heter Thorsten Jonsson: hans
debut vederlägger nämligen effektivt talet
om den finslipade novellkonstens förfall i
yngre släktled. Thorsten Jonsson har lärt
mycket av den nakna saklighetens
skönhet i Hemingways prosakonst t— som han
f. ö. återgett i sällsynt adekvata
översättningar: och han använder konsekvent Heming-
ways konstgrepp att låta diktpersonerna tala
för sig själva i omsorgsfullt individualiserade
»inre monologer». Men till temperamentet är
han lika litet hardboiled som Hemingways
andre svenske lärjunge, Walter Ljungquist.
Visst finns det en smugglarhistoria med —•
men i den förnims ingenting av
fribytarhero-ismens sugande lockelse, det är växelspelet
mellan rädsla och brännvinsbedövning som
håller bandets verksamhet i gång, allt slöare
och mer mekaniskt tills gänget går till botten
i dyig ynkedom. De äro hjältar av samma
slag som den släte B-studenten bakom
cykelaffärens disk, han som ömsom reser till
önskelandet på de pengar han skulle kunna
förskingra och ömsom tar sin hämnd på det
samhälle där han är kuvad och misskänd i
den drömda rollen av västerbottnisk
Gaulei-ter efter den grymma men hälsosamma
nationella upprensningen . . . Och så kommer
kassörskan tillbaka, det blir ingenting av,
allt blir som det brukar vara. Thorsten
Jonssons berättelser handla ofta om katastrofer
som inte bli av: det kan vara en pojke, som
en doftande högsommardag i vassviken
plötsligt upptäcker att flickan i båten är en kvinna
och att han har en mans drifter; eller en
oroande gäst, som bryter familjens vaneliv med
bud från det halvglömda som skulle kunnat
ske en gång, och med exotiska presenter
till den forna älskades barn. En vindil från
faran och äventyret stryker förbi och hinner
väcka oro och aning och dröm, innan allt
återtar sin gilla gång. Diktaren uppfattar vad
som hänt med en lyrikers fina känselspröt,
men det stämmer honom inte egentligen till
tristess. Hans egenart är snarare att han
förmår känna och ge uttryck för den rikedom
som flödar just i livet som det brukar vara. T.
o. m. den veliga och tjatiga gamla fröken som
levde för sin fattiga värdighet som f. d.
ståndsperson, hade inte levat helt förgäves: hennes
död blev en liten händelse i den
västerbottniska socknen, som återverkade på många sätt
både i sockenbornas liv och släktingarnas, och
till gemenskapens båtnad. Flickan, som cyklar
genom skogen i sommarnatten och tänker pä
sin gosse, är en ytterst banal person som läser
veckotidningar och går på bio och dansbanor,
och inte ens i hennes fantasi förestår henne
annat än det genomsnittligaste vardagsliv;
och i hennes inre monolog strömmar varmt
och friskt all livets ljuvlighet. Eldsvådan i
den lilla sågen blev inte, som folk trodde, en
olycka som skövlade ägarens livsverk: först
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
