Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
i återuppbyggnadsarbetet kom han på
allvar i samförstånd med livskamraten, deras
kärlek blev hemkänsla i livet; och den nya
sågen blev bättre än den gamla. Det var i
somras Thorsten Jonssons novellbok kom ut.
Det lönar sig att läsa den omigen nu. Ty den
handlar om livet som det brukar vara. Alltså
om fred.
Av debutanterna från 1938 ha några
kommit igen redan nu, dock genomgående, som
rimligt är, med mellanböcker. I Nils
Jacobssons nya bok söker ibland en mycket
allvarlig författarambition komma loss ur den
inövade underhållningsjargongen, som i och för
sig är mycket trivsam: kanske kommer
småningom från det hållet en ny tolkning av hur
the little man i Sverige har det invärtes. Att
Viveka Starfelt och Per E. Rundquist äro
viktiga nya tillgångar för svensk litteratur,
framgick av deras debutarbeten, och man har
lov att lita på det även efter deras
mellanböcker från 1939: Rundquist förlorar sig nog
denna gång i förfinade, lite för tunna etyder,
och Viveka Starfelt har tydligen fallit för
frestelsen att som hastigast göra upp om
gammal ost av stark och icke behaglig odör.
Arne Hägglund däremot har redan med sitt
opus 2 starkt befäst intrycket av sin egenart.
Han har fortfarande les défauts de ses qualités:
han kan någon gång demonstrera en
intelligensaristokratisk viktighet gentemot
brackorna, som han själv kanske tror är i Karsten
Kirsewetters anda, men som i själva verket
bara är akademiskt högfärdig och ungdomlig
stryktäck (om förf. verkligen är ung, vet man
inte, ty Arne Hägglund är en pseudonym —
men det låter så!). Emellertid motas vanligen
förlöpningen i sista stund av påpasslig
självironi: och framförallt — det är förf:s ärliga
och omotståndliga diskussionslidelse som
ständigt driver honom in i samhällskritiska
resonnemang, vilka aldrig äro dumma och ofta
stimulerande. I debutboken »Fall från kateder»
kretsade debatten och spydigheterna kring
demokratiens bildningsproblem. Ämnet är
med också i »Den rike ynglingen», men här
äro både diskussioner och berättelse stämda
i mindre utmanande tonfall. Den rike
ynglingen heter fil. lie. Jonas Svede, amanuens vid
Svenska Akademiens Ordboksredaktion i
Lund. Han är på semester i sin hembygd i
Dalarna — som torde böra sökas någonstans
uppåt Malung — och samtidigt skall
arvsskiftet klaras undan efter hans far,
bygdekungen som omdanat den gamla bondesock-
Thorsten Jonsson.
nen till ett framåtgående modernt samhälle
genom att göra hemindustri i stort av
traktens gamla slöjd, skinnsömnaden. Det höll
på att bli mer än en semester. Ty däruppe
tas Jonas Svede ur sina invanda
föreställningar om faderns välsignelsebringande
livsverk — han tycker sig få se på nära håll hur
gammal bondekultur går under och socknen
övergår till det stillösa industrisamhällets
osäkra liv, hemsökt av arbetsstrider,
pendlande mellan högkonjunkturer och
depressioner. Jonas frestas att tro, att hans
Livsuppgift med stort L skulle vara att stanna
häruppe, vid folkhögskolan t. ex., och rädda
det livsdugliga i den gamla traditionen över
krisen: i sin vetenskap kan han ändå bara bli
en medelmåtta, det vet han. Men han drivs
ur illusionen om det stora Kallet: det finns
inte tåga i honom till vare sig reformator
eller konservator, han komme bara att
fördärva skolan och förfuska sitt liv, få sig och
sitt hopplöst insyltat i familjebråk och
kommunalpolitisk vendetta. Vinsten av hans
sommar blir att han får bilda par med en flicka
från socknen, som Birger Sjöberg skulle kallat
»en livsduglig potatis». Hon kommer att
hjälpa honom med det liv han är skapt till
— som ämbetsman, som husfader, som
pålitlig nummerkarl i samhället. Temat är både
skickligt och trovärdigt genomfört, och i
scenerna mellan Jonas och Ida känns tvärs
genom de kallhamrade fasonerna en bunden
värme, som är äkta och ger nya löften för
Arne Hägglunds författarskap.
221
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
