Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Klarnande linjer. Nya bidrag till belysning av Europas kris. Av Folke Holmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klarnande linjer
uppgå i en kollektiv massa och suggestivt
drilla denna att ända ned i sitt undermedvetna
instinktliv blint följa ledaren utan att fråga
efter rörelsens syfte. Det avslöjar sig också
för den kritiske iakttagaren såsom den
»magiska rit», som på ett spöklikt sätt och dock
med något av symbolisk klarhet blottar hela
rörelsens brist på positivt andligt innehåll
bakom det oklanderliga yttre fungerandet. När
genomförandet av riksreformen,
uppbyggandet av ett korporativt samhälle o. s. v. visade
sig vara besvärande för partiets ohämmade
maktutövning, avfördes dessa
programpunkter omärkligt från dagordningen. Liksom
arbetarvärlden snart såg sig bedragen i fråga
om realiserandet av de socialistiska inslagen
i det motsägelsefulla program, under vars
täckmantel nationalsocialismen lyckats
tillskansa sig den politiska makten, blev inom
kort också »kombinationens» borgerliga flygel
besviken i fråga om dess nationella inslag, som
icke utnyttjades för en planmässig
konstruktiv samhällsbyggnad. Det enda konstanta
mål, som Rauschning lyckats återfinna i
nationalsocialismens politik, är den totala makt,
som den vill säkra åt sin härskande elit —
och denna styr och ställer alldeles obunden av
de normer, som förplikta massan. Och det
enda medel den äger för att hålla sig kvar vid
makten är en fortskridande och ständigt
stegrad upplösning av olika ordningselement.
Det är fråga om en politik för desperados, som
ha allt att vinna, men intet att förlora genom
att sätta allt på ett kort. »Det är lätt att taga
risker, när man har det tomma intet framför
sig och även bakom sig.» Med osvikligt
spår-x sinne uppletas och utnyttjas svaga punkter
i det bestående såsom ansatspunkter för
omstörtande ingrepp.
Ehuru partiet bemäktigat sig staten och
ombildat dess administrativa apparat till sitt
eget maktinstrument, bibehålles och
utvidgas alltjämt partiorganisationernas apparat,
vilket Rauschning förklarar med att den
allmänna misstron mellan rivaliserande element
inom eliten oavlåtligen kräver ömsesidig
övervakning, vilket gör fördubbling av
kontrollinstanserna nödvändig. Emellertid klavbindas
de skapande impulserna inom alla de
organisationer och sammanslutningar, som förut varit
bärare av ett självständigt och egenartat
socialt eller kulturellt liv, då de likriktade
infogas blott såsom led i den centraliserade
maktens byråkratiska apparatur.
På det ekonomiska området förbrukas de
förefintliga tillgångarna för gigantiska
improduktiva projekt, under det
företagarini-tiativet genom statliga regleringsåtgärder
förlamas. Under en föregiven renässans för
familjen upplösas hemlivets innersta
grundvalar genom en förtroendekris, som i
statskontrollens intresse undergräver barns och
föräldrars inbördes förtroende. Medan
statsmakten utåt uppträder såsom sedernas stränge
väktare, främjar den för att framdriva
stegrad nativitet inifrån nedbrytandet av fast
sexuell moral. Under sken av att återställa
ordningen inom kyrkolivet gynnar den de
rörelser, som med rasmytologisk materialism
och imperialistisk maktkult söka ersätta den
äkta kristendomens människovärdering och
livsåskådning. Skapandet av en tysk
»nationalkyrka» är endast en etapp på vägen mot
tillintetgörandet av kristendomens tro, vari
Rauschning finner »den djupaste grundvalen
för västerlandets kultur och samhälleliga
ordning». Också den antisemitiska kampanjen
anser han numera märkvärdigt nog vara blott
ett hjälpmedel för att upplösa borgerliga
rättsbegrepp och brutalisera massorna.
Framför allt är den ohjälpligt orediga s. k.
»nationalsocialistiska världsåskådningen» egentligen
att fatta såsom ett medel att suggerera
folkets massa och förebygga förslappningen av
den permanenta revolutionära
kampstämningen.
»Det karakteristiska för denna nihilistiska
revolution är icke, att verkliga skenstorheter
förstöras för att ge plats för äkta värden och
ordningar, utan att alla element till en
ordning, som alltid på samma gång äro av andlig
art, förstöras såsom skenstorheter.»
Hela den intensiva bearbetning, som Tredje
rikets befolkning under dessa sju år varit
utsatt för, har sålunda långtifrån förebyggt ett
revolutionärt sammanbrott inom folkvärlden,
utan snarare skapat förutsättningarna för ett
sådant. Rauschnings resonemang härvidlag är
följande: Genom att arbetarrörelsen blivit
avpolitiserad såsom klass har endast den
reformistiska socialismen blivit avförd från arenan,
men alltjämt lever den revolutionära glöden
kvar hos massan, som nu inom det officiella,
partiets kadrer fått den skolning i
revolutionsteknik, som socialdemokratien aldrig gav den.
Då den nya maktapparaten alltmer ockuperas
av massornas anarkiska element, har nu i
stället för en ordningsälskande arbetarklass
den radikalaste revolutionarism med
regeringsmaktens hjälp »fått direkt monopol på poli-
227
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
