Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Klarnande linjer. Nya bidrag till belysning av Europas kris. Av Folke Holmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmström
höja sig till en samlad överblick över det rika
nutida stoff, som han lagt fram i sina båda
förut till svenska översatta reportageböcker
från Tyskland och Sydamerika, Som gäst i
Tredje riket och Flykten till en ny värld. Det
är för författarens intellektuella spännvidd
betecknande, att han griper tillbaka till den
sydamerikanska kulturens stoltaste skapelse,
det gamla inkaväldet, för att få ett
omfattande historiskt perspektiv på de nutida
diktaturernas framtidsduglighet. Krönikan om hur
den överlägset organiserade, strängt reglerade
och genom en dynasti av människogudar
enväldigt ledda statskapitalistiska krigarstaten
snabbt dukade under för Pizarros lilla skara
av hänsynslösa conquistadorer och störtade
samman i fullständig anarki blir för den
sentida läsaren en urtidsprofetia om
diktatursystemets inre ihålighet. Den får
demonstrera tesen, att även det ur materialistisk
synpunkt mest fulländade hushållnings- och
regeringsmaskineri, som förkväver enskilt
initiativ och personligt ansvar, saknar
bestående livskraft och framtida
utvecklingsmöjligheter. Framfört med författarens
skickliga regikonst blir det hela en tankeeggande
inledningstablå, men heller inte mer.
Ett gott prov på Paavolainens förmåga att
inlysande klarlägga förskjutningarna i
nutidsläget ger det till den svenska upplagan
fogade kapitlet om »Bokens död», där han i
anslutning till Georges Duhamels »Défense
des lettres» finner bokbålet i Berlin
symbolisera slutet på ett kulturhistoriskt skede, då
tack vare boktryckerikonstens tekniska
resurs fri forskning, saklig insikt, kritisk skärpa
och individuell självbesinning varit
vägledande för västerländsk civilisation. Liksom
boken en gång avlöst byggnaden såsom
kulturbärare, uttränges den nu av bilden. De
nya tekniska resurser, radio, film och
bildtidskrifter, som med sitt vädjande till sinnena
bidraga att bedöva själens vaket sovrande
insats, komma att — även på den religiösa
kultens område! — underlätta uppfyllelsen av
de nya maktinnehavarnas önskemål för sina
folks vidkommande: »Se — men icke tänka!»
V.
När Paavolainen i denna syntesens bok
söker få fram ett koncentrat av den brygd,
som jäser i det nutida Europas häxkittel,
samlar han den djupaste motsättningen kring
tvenne centra, som benämnas »Korset och
hakkorset», kristendom och hedendom.
Deras innebörd preciseras på bokens sista blad
så, att den ena fronten i livsåskådningarnas
kamp är »demokratisk, individualistisk,
kristligt humanistisk och internationalistisk»,
medan den andra tvärtom är »diktatorisk,
kollektivistisk, biologiskt-hednisk och
nationalistisk».
Medan Rauschning övervägande håller sig
till den rent politiska aspekten, låter
Paavolainen genomgående världskrisens klart
religiösa bakgrund framstå starkast belyst. Men
grundtendensen är snarlik: »Vi hålla envist
fast vid den lättfattliga, banala och rent
politiska motsatsen: fascismen mot
bolsjevismen. Men redan den mäktiga
kraftspänning, som sätter världen i rörelse och gör
oss så oroliga, borde bevisa att andarnas
kamp i vår tid inte är enbart av politisk art.
Frågan gäller den makts öde, som har skapat
hela den så kallade västerländska kulturen —
kristendomen.»
I sin första Tysklandsskildring var ju
Paavolainen skarpsynt nog att i de suggestivt
arrangerade masscenerna vid partidagen i
Nürnberg 1936 urskilja de klart rituella
yttringarna av en ny hedendom, som
nationalismen i »blodets och rasens» tecken skapat.
Synpunkten framhäves också i denna bok:
»Något oerhört inträffar . . . För första gången
i historien reser man sig mitt i Europa med
de härskande officiella kretsarnas medverkan
till kamp mot kristendomen, icke på
religionsfientliga, ateistiska grunder, utan på grund
av en i det tjugonde århundradets Europa
uppkommen ny religion.» Men medan han i
den förra skriften ännu föreföll delvis
imponerad av den nya rasfanatismens
manifestationer, har den insikten nu klarnat hos honom,
att det vore svek mot Västerlandets alla
bärande traditioner att i kampen mellan
stridande andliga världar icke enigt sluta upp på
den linje, som vill värna och bevara det
kristna arvet obeskuret och oförfalskat.
Liksom Rauschning vill Paavolainen gärna
understryka, att »kristendomen hotas av fara
även från annat håll än det bolsjevikiska
Ryssland», vilket ännu »envist förnekas i
nordiska konservativa kretsar», och han ägnar
därför stort utrymme åt en översikt av den
fascistiska och nazistiska kyrkopolitikens allt
klarare framträdande tendenser liksom åt de
skiftande former, vari den nationella
hedendomen i olika länder maskerat sig. Här vilja
vi endast påvisa vissa olikheter i hans och
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
