Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Klarnande linjer. Nya bidrag till belysning av Europas kris. Av Folke Holmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klarnande linjer
Rauschnings bedömning av
nationalsocialismens och bolsjevismens nuvarande
idéhistoriska läge.
Medan Rauschning anser det nationella
draget i nazismen vara en oväsentlig kuliss,
tillmäter Paavolainen det uppenbarligen den
största betydelse. Han tillskriver det rent av
en nyskapande religiös potens, emedan det
stegrats till rasförgudning; denna kan enligt
honom t. o. m. hota den kristna
världsmissionens enhetsfront med ohjälpligt
sönderfallande, sedan nu även de färgade folken blivit
smittade av den västerländska nationalismen.
I fråga om bolsjevismen förbiser däremot
Paavolainen, att dess ursprungligen
universa-listiska syftning undergått en chauvinistisk
förträngning, och därför kommer han till den
slutsatsen, att dess röda fana snarare hör till
samma frontlinje som kristendomens vita än
till fascismens och nazismens svarta baner.
Grunden till denna förhastade och skeva
slutsats synes blott vara det resonemanget, att
den ryska ateismen är ett barn av
upplysningens rationalism, och då den vädjar till
ett övernationellt förnuft, visar den sig ännu
i förnekelsen vara bestämd av den religiösa
internationalismen, som är en kristen
idéskapelse, medan däremot den nationella
»rasismens» grundläggande begrepp »artfremd»
på förhand upphäver all yttre jämlikhet och
all inre gemenskap mellan folken. Så kunna
Paavolainens idéhistoriska spekulationer
mynna ut i grundtesen, att »mot varandra
stå ej mera en röd och en svart, utan en vit
och en svart front», medan för Rauschning
röd och svart våldslära bilda gemensam front
mot kristen humanitet, även om också han
kan finna, att kristendomen i kampen om
sitt vara eller icke-vara »på ett mycket mera
djupgående sätt if rågasättes av
nationalsocialismen än av bolsjevismen».
Onekligen förefaller Rauschnings
gränsreglering härvidlag vida mindre pressad och
äventyrlig än Paavolainens. Visserligen torde
man kunna finna ännu mer väsentliga
punkter, där bolsjevismen är icke blott negativt
utan även positivt bestämd av kristendomen
och i själva verket lever på sekulariserade
och isolerade rester av det kristna arvet.
Så torde i drömmen om världsfrälsarrollen
och det nya riket, ja, i själva dess frenetiska
kristendomshat, något av den urkristna
andans eskatologiska kampstämning efterverka.
Men därför får man ju icke förbise själva
huvudsaken, att hela tendensen är totalt per-
verterad i inomvärldslig och antikristlig
riktning. Att Paavolainen vid sin uppdragning av
gränslinjerna synes förbise så väsentliga ting
torde sammanhänga med att han, fastän han
vill betona den religiösa aspekten såsom
avgörande, inte bemödat sig att tränga in till
de innerst bärande religiösa motiven bakom
de motsatta frontlinjerna, utan stannat vid
att betrakta sådana demokratiska idéer som
frihet, jämlikhet och broderskap såsom
politiska biprodukter till den kristna tron och
därmed hänfört deras bekännare till den
kristna fronten. Idéhistoriskt sett är det nog
obestridligt, att den västerländska
demokratien hämtat dessa sina andliga grundvalar
från kristna samfundsskapelser, men också,
att demokratiens nuvarande kris
sammanhänger med att de blivit sekulariserade och
fått sin egentliga innebörd på ett fatalt sätt
vanställd, när de ryckts loss ur de religiösa
sammanhang, där de organiskt vuxit fram.
Egentligen bör det mindre läggas
Paavolainen än den nutida teologien till last, att de
innersta religiösa förutsättningarna för både
demokratiens och diktaturens
samhällssystem äro så bristfälligt klarlagda. Just när
vi begynna genomskåda, att vår samtids
politiska och sociala kris ytterst bottnar i en
religiös motsättning, är det en så mycket
angelägnare uppgift för det teologiska och
sociologiska tänkandet att distinkt utreda de
samhälleliga konsekvenser, som från den kristna
övertygelsens innersta leda ut till den aktuella
samhällsgestaltningens praktiska avgöranden.
VI.
På en punkt synes en radikal social
konsekvens av det kristna budskapet ligga inom
räckhåll för Paavolainen. Moraliskt tillspetsar
sig den motsättning han fixerat mellan
hednisk och kristen livsåskådning i fråga om det,
som länge gällt såsom politikens »ultima ratio»,
kriget.
Kristendomen har aldrig utan de starkaste
förbehåll kunnat ge moralisk eller religiös
sanktion åt krigets våldsmedel, eftersom den
religiösa grundvalen för dess kärlekslära är
tron på alla människors jämlikhet inför en
himmelsk Fader oberoende av klass, nation
eller ras — såsom fattiga syndare, som alla
behöva frälsas, och såsom benådade Guds
barn, alla bröder, som Kristus lidit döden för.
Den biologiskt motiverade
nationalreligionen river däremot upp alla andliga bryggor
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
