Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Georg Brandes och »Det moderne Gennembrud». Av Brita Felländer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brita Felländer
litterære Venstre» och vars medlemmar
ytterligare betecknades som »Europærne». Man
lär närmare känna förhållandet mellan
Brandes och hans lärare och trogne
beskyddare, professorn i filosofi Hans Bröchner,
och man förstår bättre att uppskatta
räckvidden och styrkan i det brandeska
kraftfältet, när man ser motiven till att så
frisinnade män som Höffding och Troels-Lund
kommo att hålla sig i periferien under hela
kampanjen. Bröchner har stor del i Brandes’
gärning genom det personliga inflytande han
utövade på honom, och det är fråga om han
inte väckt allmännare uppmärksamhet
genom de polemiska föreläsningar mot Rasmus
Nielsen 1868—69, där han lanserade den nya
fritänkarreligionen och dess apostlar Strauss
och Feuerbach. Bröchners s. k.
»humanitetsreligion» med dess huvudtankar om undret och
bönen blev åtminstone allmänt accepterad i
kretsen kring Nyt dansk Maanedsskrift. Denna
populärvetenskapliga tidskrift, redigerad av
en ung student, Vilhelm Möller, hade börjat
utkomma redan hösten 1870, alltså tidigare
än föreläsningarna om »Hovedstrømninger»,
och kring Möller samlades så gott som alla
de som senare skulle bli Brandes’ mest
glödande vapendragare i Danmark: Drachmann,
Jacobsen, Schandorph och Skram. Bröchner
medarbetade i tidskriften under märket
Con-stanz bl. a. med en artikelserie starkt
influerad av Feuerbach »Det kristelige og det
Humane». Man kan nu av hans brev se,
hur stor förtjänst han hade i att Brandes
kom så mogen fram för offentligheten som
han gjorde och att han de första åren
någorlunda lyckades lägga band på sin
polemiska lust. Känd är den outtröttliga energi
Bröchner ända till på dödsbädden
utvecklade för att hjälpa sin unge vän till en
fast anställning i Danmark. Att han från
början förespeglat Brandes professuren i
estetik efter Hauch, vilken Brandes i 20 år
väntade på och aldrig fick, gjorde att han
tydligen kände det som en samvetssak att
driva sin vilja igenom. Brandes har också på
olika sätt givit uttryck åt sin stora
uppskattning av hans osjälviska möda.
Om Bröchner, vilken ända till sin död 1875
följde Brandes med värmen och intresset hos
en välvillig fader, mera kan betraktas som en
assisterande sympatisör av en äldre
generation, alltid beredd till att gripa in, så voro
istället Höffding och Troels-Lund att finna
inom yttercirkeln av »den frie Tankes» egen
sfär. Det är intressant att nu se, hur dessa
två vid Litteraturselskabets bildande i april
1872 först tänkt sig att bli medlemmar och
gett ett förmodligen muntligt löfte, men sedan,
då föreningen bland allmänheten spydigt
»döpts» till »fritänkarföreningen», drogo sig
tillbaka. De ogillade båda att
medlemsantalet var för stort och programmet för
ensidigt, och med endast några dagars
mellanrum skrevo de var på sitt håll för att
som Troels-Lund uttryckte saken lämna
»uniformen oanvänd tillbaka». Den polemiska
inriktning, som Brandes själv på ett tidigt
stadium fått mottaga förebråelser för av
Bröchner, var både filosofen och historikern
motbjudande; de ville forska i stillhet och ej
framträda inför offentligheten med reklam
för en allmänt misshaglig livsåskådning.
Höffding motiverar främst sitt tillbakaträdande
med oöverensstämmelse med Brandes i
uppfattningen av »de praktiske Midler, hvormed
Frihedens og Fremskridtets Sag kan tjenes»,
han känner sig övertygad om att den
nygrundade föreningen är »bygget paa Sand» och
tror sig kunna uträtta mera »ad den stille,
resignerede Forskens og Søgens Vei end ved
umiddelbar ydre Optræden». Troels-Lund
å sin sida lägger huvudvikten vid sin tvekan
inför den likriktning i åskådning, som
föreningen eftersträvade:
Efter hvad jeg imidlertid senere har erfaret,––
skal den nuværende Forening mere kræve en
Uniformitet i Anskuelse end en broget Mangfoldighed af
omgjængelige Naturer; dette ligger allerede i dens
Antal, der jo langt har overskredet das heilige Dutzend,
og det ligger ligeledes i det alt trufne Valg af
Medlemmerne. Skjøndt jeg nu meget sympathiserer med
mange af Forkjæmperne for den »Frie Tanke», saa
er min Sympathie ulige mindre for den frie Tanke selv;
jeg hilser med Glæde dens Kamp mod de nu herskende
religiøse og sociale Fordomme, men jeg frygter ikke
desmindre for at den selv er svanger med nye
Ensidigheder og Fordomme.
Den hållning som Höffding och
Troels-Lund intog vid Litteraturselskabets bildande
och överhuvudtaget under Brandes’ häftiga
agitation mot teologerna och de
national-liberala med Fædrelandets Ploug i spetsen
under 70-talets första hälft, upprepades år
1877, då det ånyo gällde att taga parti för
eller emot Brandes i striden om den estetiska
lärostolen vid universitetet. Då Brandes icke
trots »Kultusministern» Fischers
ansträngningar kunde erhålla fast anställning vid
universitetet, var han tvungen att lämna
landet och bosätta sig i Tyskland för den när-
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
