Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Georg Brandes och »Det moderne Gennembrud». Av Brita Felländer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brita Felländer
renodlat intellektuell livssyn. För fadern
förklarar Drachmann att han i denne velat
skildra en övervunnen sida hos sig själv
»henimod Grænsen mod det Blaserte, det
Skeptiske, det virtuosmæssigt Enerverte». I ett i
brandessamlingen ej medtaget brev till
Jacobsen, förmodar emellertid Edvard, att
Abil-gaard är en studie, byggd över dem båda,
»i en højere Enhed». Att känslomänniskan
Drachmann tog klart avstånd från vissa
sidor hos sina vänner var alltså inte längre
någon hemlighet.
De anmärkningar Georg Brandes
offentligt framförde mot Drachmanns Ungdom i
Digt og Sang (1879) finner man också i ett
brev till Edvard. Han ogillade att Drachmann
efter ett uttryck av en konservativ kritiker
till den grad bitit sig fast vid idén att
han var havets diktare, att han fullkomligt
identifierade sig med havet och tillade det
moraliska egenskaper. Vissa tekniska
smaklösheter, som Brandes påpekar, äro
ovedersägliga, men hur litet originell liknelsen med
havet än är, då det gäller att ge illusion av ett
oroligt, ständigt skiftande temperament, är
den dock i Drachmanns fall sällsynt
berättigad. Likt en stor rullande havsvåg böljar
hans diktning fram under dessa år, då den
olyckliga kärlekssagan med fru Polly
Thalbitzer inspirerade honom till den ena
personliga bikten efter den andra.
Ja, jeg har elsket. Hav det skal Du vide:
Tungt lægger Byrder Du paa Mandens Skulder,
Ham, i hvis Aarer Oceanet ruller,
Ham, i hvis Side
Hjerteslaget slaar
Som de Bølger vide
Der mod Polen gaar.
Denna period i Drachmanns liv förde honom
några år helt bort från vänkretsen, då han
av sin älskade påverkades i religiös och
nationell riktning. Att det starkt upplevda lyriska
dramat Prinsessen og det halve Kongerige hade
betraktats som öppet förräderi, avfall och
popularitetsjakt hade sårat honom och drivit
honom över på högersidan mot hans vilja.
Det låg en djup sanning i några ord
Drachmann då skrev till Edvard om
diktarnaturens behov av full frihet för sin utveckling.
Han ville hävda diktarens, speciellt lyrikerns
behov av att få vara enbart diktare, men
han vill därför ej betraktas som svekfull
mot vännerna i deras front mot den
gemensamma fienden, den nationalliberala
reaktionen. Att det var diktarkänslan som var den
starkaste och att den åter om några år
skulle driva honom till vissa mindre
ridderliga handlingar mot bröderna Brandes
var säkert olyckligast för honom själv. »Vor
Stilling til bestemte Spørgsmaal er næsten
altid en Gemyts- og Følelsesag snarere end
en absolut Overbevisningens eller Viljesact»,
förklarar han. Georg Brandes erkände detta
så småningom, men med Edvard blev
vänskapen aldrig återställd.
Ifråga om Jacobsens Niels Lyhne är det
uppenbart, att också den var en besvikelse för
bröderna. Hittills har man inte vetat, att
Jacobsen våren 1879 hade uppläst första
partiet av manuskriptet för Edvard, då denne
besökte honom i Rom. Boken gjorde redan
då i sitt ofärdiga tillstånd ett »daarligt
Indtryk» på Edvard. Han fann den smaka
av Schacks Phantasterne, »lidt smaat og
fordømt søgt i Stilen», och misstänker, att den
skulle falla i småstycken, allt anmärkningar,
som kunnat ge Georg Brandes ett
ofördelaktigt förhandsintryck icke utan betydelse för
hans recension, som under sin berömmande
yta icke var varmare i tonen än att
Jacobsen genomskådade den. Brödernas diskussion
om boken, då den kom, är mycket
upplysande. Georgs kyliga inställning till den
baserade sig tydligen framför allt på känslan
av att entusiasmen för huvudämnet,
ateismen, hade dunstat bort hos författaren
under det att han skrev.
Han gjør for meget af det med den Gud, synes du
ikke. Pøbelen optager det vist som Indrømmelse af
Vantroens utrøstelige Tilstand. Et enkelt Sted er han
triviel, som naar han siger: »Der er ingen Gud og
Mennesket er hans Profet!» Dr. Hjerrild er intet bleven
tü.
Brandes, som samma år förklarat för
Björnson, att han först och främst var på jakt efter
apostlar för ateismen, hade fått erfara, att
icke ens Jacobsen var helt tillförlitlig. Både
Georg och Edvard äro likväl ense om, att
han är originell, djupsinnig och trots alla
överdrifter en enastående stilist. »Han er dog
saa original, saa helt sig selv, og ikke saa
vrælende som Drachmann eller saa simpel
som Schandorph», måste Edvard medgiva.
Och en vecka efter sitt förra brev skriver
Georg: »Min Dom om Niels L. er mere
beundrende end din–»
Jacobsen hade 1880 i all stillhet
emanci-perat sig helt och hållet — han hade rent ut
skrivit till Brandes, att han var alltför
estetisk i god eller dålig mening för att inlåta sig på
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
