Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Georg Brandes och »Det moderne Gennembrud». Av Brita Felländer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg Brandes och »Det moderne Gennembrud»
»Prokuratorindlægs-Digtninge, hvor
Problemer siges at stilles under Debat medens de
kun postuleres løste», och till Edvards
förtvivlan var han djupt föraktfull inför »de
Medsammensvornes» produkter med
undantag för Drachmann, som tillerkännes »lidt
Flugt». »Hvorfor være saa streng mod dem
der staa paa den rette Side», klagar Edvard
förebrående, då Jacobsen går hårt åt
Schandorph eller partiets senaste ackvisition, unge
Gjellerup. Ingen av bröderna kunde likväl
undgå trollmakten i Jacobsens fina
personlighet, vilken också så starkt avspeglas i hans
konst. Björnson, som i motsats till den mycket
erkännsamme Ibsen kände sig bortstött av
det sjukliga och andrahandsmässiga i
Jacobsens diktning, kunde icke förstå Brandes’
»mani» för honom och han lät sig knappast
påverkas, trots att Brandes även efter Niels
Lyhne lojalt försvarar honom. Brandes åsin
sida avslöjar inför sin bror och Kielland, att
hans kritik gick på samma linje som
Björnsons. Han finner Niels Lyhne sjuklig och
»underjordisk» och då han senare får läsa
Jacobsens noveller, finner han de mest bizarra
stilfantasierna To Verdener och Der burde
været Roser bäst. I Edvards uppskattning steg
likväl Niels Lyhne snart och då Schandorphs
tendentiösa samtidsroman Thomas Fris’
Historie utkom året efter, finner han den tung,
tråkig, ja rentut »rå». »Jeg giver ikke ti Sider
af Niels Lyhne bort for hele Schandorphs
Bog. Bedre en død Løve end en levende Hund.»
Det danska 70-talets store lyriker och dess
store prosaist ha egentligen mera gemensamt
än man först tänker på. Den uthållige, sege
Jacobsen, vars väg går långsamt och
mödosamt rakt framåt — inför Drachmanns
temperaments- och livsåskådningssvängningar
förklarar han »der bliver ingen Slinger i min
Vals» — och den »farende Svenden» med sina
erotiska konflikter och självåsamkade
lidanden synas vara stora kontraster. I sin
diktning hava de dock många beröringspunkter.
De äro båda naturalismens romantiker och
ehuru de söka att driva ut drömmen och
älvlandet ur sina sinnen, så smyger detta
sig ändå in i »de lyse Nætters» poesi, i den
otillfredsställda längtan, som genomsyrar
bådas lyriska väsen. De kunde i unga dagar
båda gripas av hänförelse för den fria tankens
och den fria forskningens principer och
flamma av iver att sälla sig till den ledare,
som skulle föra dem ut ur förstockad
kleri-kalism och medelmåttig, ljum
framställningskonst, men de kunde icke hejda sin utveckling
och foga sig efter nya bestämda lagar och
principer. I Jacobsens fall höll vänskapen
stånd inför åsiktsdivergenserna med
bröderna Brandes, i Drachmanns ledde dessa
till mer eller mindre långvariga och
djupgående brytningar och försoningar.
Genombrottets två stora danska skalder voro bägge
så lyriska naturer, att de ibland nästan trots
sin programmatiska anslutning till Brandes
kommo att göra honom heder.
239
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
