Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Heidenstam och det svenska. Av Karl-Gustaf Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Heidenstam och det svenska
ten, de stora minnenas diktare, hade i
verkligheten starka radikala källsprång. I
sin »Medborgarsång» gjorde han fast och
bestämt sin värnplikt för det demokratiska
genombrottets skull. Det låg i hans väsen —
och det är ofta diktarnas art — att det blev
en sorts avstånd omkring honom. Han var
också en man för sig, icke kallad att gå i
flock med andra. Men hans
fosterlandskänsla var icke en tom dröm, den hade
nära beröring med samhällets realiteter.
Det radikala draget i hans patriotism är
ett viktigt drag, och hans kraft är för alla
lager i vårt folk nödvändig —
lång är vägen som vi ha att bygga,
och vårt mål är stort.
En verklighetssyn av djup och
inträngande skärpa är kännetecknet också för det
stora verk som fullkomnar och avrundar
Heidenstams fosterländska diktargärning:
Folkungaträdet. Ingvar Andersson har med
intensitet fäst blicken på dess väsentlighet
i hans verk, dess vikt för all svensk
självprövning. I själva verket borde den ses och
bedömas som det stora, likvärdiga
motstycket till »Karolinerna». Där det ena
verket ger spänningen över det nordiska
krigets ojämförliga kris, där tecknar det
andra växandet, det tunga och långsamma
arbetet, i det kristna kulturarvets
tillblivelse på svensk botten, vägen fram till
ett ridderligt, lagbundet och kristet
samhällsskick, det samhällsskick som alltjämt
i väsentliga stycken är vårt och som i tidens
kriser hotas av fara. Det historiska
växandets dynamik, dess hemlighetsfulla
sammanhang av jordbundenhet och hängiven
offerkraft, ödesbestämdhet och vilja,
egoism och vidsynt allmänanda, träder i
»Folkungaträdet» djupsinnigare fram än i
något annat av Heidenstams verk. Den
skapande medeltiden, född av Folke
Fil-byters och Ulv Ulvssons blod, av
godshungrig självisk kraft och hög humanitet
framstår här i sin rätta betydelse, som
grund för hela vårt särpräglade svenska arv,
utgångspunkt för det som nu är aktuellt.
Den yttre kampens storhet får hos
Heidenstam sin djupa bakgrund däri, att han
därbakom har sett ett levande, ett verkligt
land. Sägnens, arbetets, den heidenstamska
diktvärldens gestalter ge
fosterlandskänslan konkretion och innebörd. Icke på
papperet utan i verkligheten blir det —
landet där Ombergs skogar susa om
drottning Omma, där gränderna mot Storkyrkan
ha sin berättelse om storhet och svek bakom
Sankt Görans kämpande höghet, där
uppländsk sommar går i blom omkring de vägar,
där studenten Erik och mamsell Maria en
gång reste på den folkviseblonda trohetens
väg — på fullt allvar för oss vad det är,
i Heidenstams »Sverige», det land,
där våra barn en gång få bo,
och våra fäder sova under kyrkohällen.
Det är Heidenstams storhet att han så
rikt har gestaltat de båda polerna i svensk
fosterlandskänsla. Man ville tillägga ännu
en nyans, ännu en sida av saken.
Heidenstam lärde sig att lyssna efter de stora och
enkla tingen; till sist hörde han gräset
växa. Vad han, utan att det kan kallas för
avsiktlig patriotisk dikt, har förnummit
och grubblat inför storskog och svenska
lövängar, hård klippa och flammande eld,
solen, i vilken han tyckte sig se sina fäders
gud, och stjärnorna, i vilkas tändning han
såg mot det tillkommande, det hör inte
bara den stora svenska dikten till, det har
också sin alldeles direkta betydelse för en
innerlig svensk nationalkänsla. Den
förtegna ömhet och varsamhet han kom att
känna för allt levande, den blir liksom
närvarande denna svenska försommar. Om
livets och dödens gåta hade han tänkt
envetnare och allvarligare än de flesta andra.
En sorts stilla kraft omkring själva den
svenska marken och allt svenskt liv lever
kvar nu, när han själv är borta. Starkare
än ord kunna säga det, vet vi att det är
den jorden vi skall försvara.
247
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
