Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Heidenstam och det svenska. Av Karl-Gustaf Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl-Gustaf
Hildebrand
Kyrkoherde Bagge i Marstrands kyrka,
om vilken berättas i »Karolinerna», bad
med fångenskapen för ögonen, i erövrande
fienders åsyn, en bön för kungen, för den
svenska krigshärens seger, men också »för
årsväxten och väderleken, för
timmerflotten på älven och hölasset vid stugan
och för hela det svenska land, vilket han
lovade trohet, om han än därefter till
kommande dagar skulle försmäkta i den
djupaste och skummaste fängelsehåla». I de
underbara raderna lever, i dess olika stadier
och förgreningar, Heidenstams
fosterlandskänsla.
Frågan kommer tillbaka, om denna
fosterlandskänsla är försummad, glömd.
Kanske den i många stycken är det. Men
förloras, gå under, kan den icke. Så länge den
svenska jorden blommar och så länge det
ännu finns svenska människor, beredda att
offra allt för sitt land, så länge är han stark
bland oss,
den gamle,
som en gång var hjälte på jorden.
Verner von Heidenstams första bidrag till Ord och Bild finnas i tidskriftens andra årgång,
1893, det är dikten Dödens blommor och novellen Bruksherrn. Följande år kommo novellen
Mäster Holmsten och dikten Jairi dotter. Femte årgången, 1896, inleddes med Om svenskarnas lynne,
som av tidskriften sedan utgavs som särskild broschyr i serien »Skrifter utgivna av Ord och
Bild». Samma årgång innehåller även Det befästa huset samt Om inbillningens logik. Senare bidrag
äro: Hävdernas lek, 1902, Om stil, 1906, dikterna Paradisets timma, Hertig Magnus grav i Vadstena,
Bildskäraren, Filemon och Baukis, Den vittberömde, Om tusen är, Visby, Hos spåkvinnan, Herden,
En dag, alla 1908. Till första häftet av årgång 1932 hade Ord och Bild fått mottaga ett
släkt-historiskt avsnitt ur en memoarbok under rubriken Ur några anteckningar, varmed diktaren bröt
en mer än tioårig tystnad. Januarihäftet 1934 innehåller slutligen de sista dikter Verner von
Heidenstam offentliggjorde, Jordevandrarens pilgrimsdröm och Glömskans sång. Den brevväxling
skalden förde härom med Karl Wåhlin avslutar har. med följande ord:
»De två dikterna beteckna min trosbekännelse. Fast jag själv blir mull står över min grav en
stjärnenatt av oräkneliga världar. Döden är kanske ingen gåta, men livet är det i sin vilja, sin
rörelse, i sin ande som vi inte ha annat namn för än det mångsidiga och ändå bristfälliga ordet:
’det gudomliga’, det faktiska, det ändå ofattliga.»
248
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>