Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk skönlitteratur i Finland
susande hängbjörkar i en ljus, grön hage.
Den mörneska diktens domäner blir för varje
år allt rikare.
I »Över havet brann Mars» ingår också en
cykel översättningar av finsk, lettisk, tysk
och gaelisk lyrik. Särskilt fäster man sig
vid de gamla gaeliska dikterna, som fångar
så väsentliga mänskliga känslor. Likgiltigt är
om poeten lever på 700-talet eller
1900-talet! Varje ord är uttrycksfullt i dessa
korta dikter. I sin naiva sångbara viston
och sin intellektuella skärpa är de
befryndade med Arvid Mörnes egen lyrik.
De lovord, med vilka man måste hälsa
varje ny diktsamling av Mörne, verkar nästan
stereotypa. Och ändå synes det som om
diktaren i dessa ödesdigra tider skulle komma
oss ännu närmare än någonsin förut. Hans
»Över havet brann Mars» ger inte endast
en estetisk njutning, den är en tröst i
hem-sökelsen. Det var någonting sådant Mörne
själv drömde om då han i sin ungdoms
kampdikt skrev:
Jag ville jag toge vart rim ifrån gatan,
var rytm ifrån vagnarnas dån
och vände till gränder och bakgårdar åter —
en folkets förlorade son,
och nådde där nere den eviga isen
med sång, som likt lågornas fladder i spisen
ger ljus åt den mörkaste vrån.
I sanning: denna lösen har han omsatt i
verklighet.
Jarl Hemmers diktsamling Klockan i
havet är ett uttryck för diktarens religiösa
omvändelse, hans anslutning till
Oxfordrörelsen. Den betecknar slutpunkten av en
lång utveckling. Redan i många av Hemmers
tidigare diktsamlingar har man mött uttryck
för den själsliga nöd, som resulterat i
anam-melsen av de religiösa sanningarna. Diktaren
har länge grubblat innan han nått fram till
en visshet som är över allt förstånd. I grund
och botten är det dock knappast fråga om en
intellektuell utveckling: det religiösa i
Hemmers nya diktning har vuxit fram ur hela hans
djupaste personlighet. Hemmer har från
början av sin diktarbana varit en
romantiker, som sökt det som ovanefter är. Den
gudomliga tröst, som han nu finner i
kristendomen, mötte han förut i den poetiska extasen.
Många trådar för över från »Den gamla
sägnen», Hemmers underbara dikt om poesins
mystik i »Över dunklet», till »Klockan i
havet», inlednings- och programdikten i den
nya diktsamlingen. Liksom den som lyssnar
till poesins paradisfågel blir delaktig av en
tidlös sällhet och för den förgäter allt, »vänner
och hem och hus», känner sig också den
religiösa människan i Hemmers diktning fri
från disharmonin i det jordiska livet och
förnimmer en aning av Guds evighet.
»Klockan i havet» är ett gripande mänskligt
dokument. Rent poetiskt är samlingen rätt
ojämn. Många av de religiösa dikterna står
mycket högt och gör ett starkt konstnärligt
intryck. Men en del av dem saknar poetisk
sving. För sin personliga del föredrar
anmälaren några av de små visartade dikterna,
i den genre, där Hemmer är mästaren. I
en dikt som »Den oförlikneliga» har den
religiösa och poetiska extasen smultit samman
till en enda djup känsla av andakt och
befrielse:
Vad lärkan mig i livet gav
kan intet tack betala av.
Om än jag levde tusen år,
jag hörde lärksång var jag går.
Ej helga ord, ej kyrkors prakt
ha lyft min själ med samma makt.
Jag ger all himmelsk liturgi
för sången med Guds glädje i.
Jag går till Herrens fotapall
och biktar fritt mitt syndafall:
»O Herre, i den sky Du tänt
finns mer än allt Ditt pergament.
När jag en lärka lyssnar till,
förvandlas jag till vad Du vill.
Då blir mitt liv, så smutsbestänkt,
vad från begynnelsen Du tänkt.
Så låt på dödens bittra strå
den sången än en gång mig nå!»
En dikt som denna visar hur högt Hemmer
når när han är som bäst.
Jacob Tegengrens dikter rör sig ofta
med rätt slitna poetiska uttryck. Men i
hans nya diktsamling Mot skuggorna är
stilen mera koncentrerad än tidigare. Hans
bilder har en starkare ljusstyrka än förr. Det
är en suggestiv liknelse då han talar om en
andflock, som sänker sig ur rymden en tidig
sommarkväll:
Så sjunka de ned ur rymden, där aftonens
färger dö.
Det är himlen som tappar sitt pärlband i skogens
ensliga sjö.
279
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
