Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stora scenen och Studion. Några minnen från Göteborgs Stadsteater spelåret 1939—40. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stora scenen och Studion
pjäsen». Särskilt beundrade man de salvor
hon avfyrade mot kejsarens systrar och hovets
damer, paradnummer av fransk retorik som
skola komma publiken att kippa efter andan.
Jag vet ej om någon annan här i landet gör
henne det efter att för ett ögonblick få oss att
tro att vi sitta på parketten i »Moliéres hus».
Så ha vi gått igenom programmen på
den stora scenen. Men därmed är icke det
väsentligaste av Stadsteaterns verksamhet
under säsongen omtalat. Teatern har ju
också Studion, och det egendomliga har
inträffat att tyngdpunkten, när det gäller det
allvarliga och litterärt värdefulla i dess arbete,
kommit att ligga där uppe under taket. Där
får den intellektuella publiken, ej minst den
unga, en kost som smakar den, ofta stark och
besk, men aldrig utan näringsvärde. Där
kunna skådespelarna räkna med åskådare
och lyssnare som sitta på spänn och följa
varje skiftning i spelet. Det vackra talet om
stora folkteatrar med fostrande betydelse
har jag alltid varit skeptisk emot. I filmens
tid går det knappast att fylla en stor
teatersalong ens genom att tillmötesgå den breda
publikens smak för en enkel komik och behov
av avkoppling. Vi ha kommit därhän att den
allmänhet, som förr i världen, då nöjena voro
få, med tacksamhet anammade varje
»spektakel» som sådant och lika villigt lät sig
gripas av tragedierna som de roades av
lustspelen, nu måste fostras till förståelse för den
dramatiska dikten. För denna fostran gör
Stadsteaterns studio en vacker och löftesrik
insats. Studion är icke en exklusiv seen för
en utvald lyxpublik. Den håller billiga priser,
och en stor del av dess stamkunder är folk
för vilka detta spelar en ej oväsentlig roll. På
Studion skrattas det väl icke så ofta,
programmen äro mestadels icke anlagda på det,
men då det sker skrattas det alltid på rätt
ställe. Teater ledningen som vid valet av
pjäser kan känna sig ha mera fria händer
när det gäller den lilla scenen än den stora,
har i det hela haft tur med Studions program.
De ha varit litterärt intressanta, tacksamma
att spela och möjliga att uppföra med teaterns
krafter. Jbland har man frågat sig om icke
en pjäs som givits på Studion kunnat gå bra
på stora scenen. Stundom har experimentet
gjorts att flytta ner ett stycke från den lilla
-jkådebanan till den stora, men det har visat
sig icke vara så enkelt som man i hastigheten
kanske tänker sig. Man måste göra om
dekorationen och, vad viktigare är, hela
Peter Brissing—Folke Hamrin. Karen Selby—Berta Hall.
»Vibrationer». Studion.
spelet, rörelser, minspel, röstläge. Det blir
en ny föreställning, i ny regi, i en annan stil
än den intima som utformats för Studion.
Och att ett stycke kväll efter kväll fyllt den
lilla salongen uppe under taket, är ingen
garanti för ens ett halvt hus i stora salongen.
Säkert är emellertid att Studion är
välsignat bra att ha för de allvarligt
teaterintres-serade och för skådespelarna som här uppe i
sällsynt grad enas i samförstånd och sympati.
Fransk och anglosachsisk dramatik ha
representerats av vardera två pjäser.
Stein-becks »Möss och människor» gavs med
intensiv inlevelse i alla rollerna. Kolbjörn Knudsen
gjorde den stackars imbecillen Lennie med
det hjälplösa ömhetsbehovet och de
olycksaligt starka nävarna med en trovärdighet som
både plågade och rörde. Semmy Friedmanns
George, den hygglige kamraten-beskyddaren,
var kanske en aning för polerad i förhållande
till miljön. De sceniska anordningarna på den
trånga scenen voro välberäknat
verkningsfulla.
André Briabeaus »Modershjärtan» lyste upp
Studioallvaret med några gäckande leenden
och några friska skratt. För de senare hade
vi att tacka herr Sture Baude i hans roll som
den fjollige monsieur Raoul Dalassiaud. Den
unge mannen som begåvats med tre mammor
spelades sympatiskt av herr Gunnar Ekström,
bäst likväl i styckets början, innan
komplikationerna hunnit framträda. »Mammornas»
variationer av det kvinnliga åskådliggjordes
2i—Ord och Bild, 4g:e årg.
321
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
