Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stora scenen och Studion. Några minnen från Göteborgs Stadsteater spelåret 1939—40. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
av tre skådespelerskor av så olika typ som
fru Schildknecht, fröken Elsa Carlsson och
fru Ebba Ringdahl.
När ridån gick åt sidan för Jean Cocteaus
skådespel »Vanartiga föräldrar» hade man
genast klart för sig att det här gällde
smärtsamt allvar och icke lek. Fru Elsa Widborg
behärskade föreställningen med sin
ångestfyllda lidelse. Denna skådespelerska hör nu
en gång för alla till de starka
konstnärspersonligheter som betvinga en när de stå på
scenen och ej släppa taget om åskådaren,
även då han för egen del kanske tänker sig
den roll som framställes tolkad på annat sätt.
Här hade man väl velat ha något av charme
som kunnat göra moderns omedvetet erotiska
attraktion på sonen förklarlig. Man
lyckönskade verkligen den stackars gossen till
hans räddning till livet och den lyckliga
kärleken genom den älskliga Madeleine—
Wanda Rothgardt.
I »Vanartiga föräldrar» hade man mer än
nog av kvalmig sängkammarluft.
Charles Morgans »Vibrationer» (The Flushing
Stream) är fylld av sjöluft, visserligen
subtropiskt överhettad, men dock frisk och fri
från miasmer. Den unga vetenskapskvinnan
Karen Selby—fröken Berta Hall — dimper
ner bland ett halvt dussin sjöofficerare
instängda på en liten ö i oceanen och rubbar
cirklarna i deras samliv och hårda
militärvetenskapliga forskningsarbete, samtidigt som
hon själv slites mellan intellektets och
kärlekshungerns krav. Huvudpersonen är av
författaren tecknad ungefär som den moderne
intelligente unge mannens önskedröm om
kvinnan: skön att skåda, varm i känslan,
överlägset begåvad. Rollen ställer stora krav. Om
man säger att de i stort sett fylldes är
det icke ett ringa erkännande. Den
kvinnliga fullkomligheten stiger sällan ned på en
jordisk seen för att utveckla alla sina
möjligheter under loppet av ett par timmar. Den
manliga, inte heller den. Herrar sjöofficerare
voro dock överlag väl karakteriserade. Herr
Knudsens kommendörkapten Ferrer tycktes
visserligen i betänklig grad ha sina
»männers» slitna av arbetet och isoleringen. Herr
Folke Hamrin var trevligt subalternvalpig
som löjtnant Peter Brissing. Herr John Precht
illuderade som en något inskränkt amiral. Men
herr John Ekman som man känner sig
tvungen att berömma, även när han bara
gör en eller annan entré i en biroll, var
förträfflig, roande och sympatisk, som
sjöminister. Stycket som helhet höll åskådaren i
spänning och i humör. Det hade ett slags
aktualitet och i aktualiteten något principiellt
och allmänmänskligt. Man trivdes med denna
art av engelskt väsen, så grundskilt ifrån det
som slår emot en ur »Tony ritar en häst».
Det kan ej hjälpas, när man i tider som dessa
sitter på teatern, ligger det nära till hands
att hänföra det man ser och halten hos pjäser
och roller till den värld som omger oss, dess
händelser och förhållanden, till vad vi hoppas
och vad vi ängslas för. Teatern håller i alla
fall fram sin spegel för tidens ansikte.
322
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
