Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- o ch konsertkrönika
mellan Erland och hövdingen — varpå
partituret är rikt, följer en dramatiskt målande
orkestersats; det är också aktens förspel
som, interfolierat med sångrepliker, nu
upprepas och visar sig avsett att illustrera
överfallet på Erland.
För den seen där Erlands fader riddar
Bengt och pater Henrik vilja göra processen
kort med det till helgerån skyldiga bandet
användes det där kyrkligt marschartade temat,
nu visserligen i raskare tempo och mer robust
instrumenterat, men ändå väl sävligt klingande
för situationen. En sceniskt fullständig
förlamning inträder när huvudpersonerna efter
uppdagandet av den vid eken bundne Erland
rada upp sig, medan de övriga stridsberedda
männen stelna i poser med spända bågar och
fällda spjut. Nu när det borde gällt raskt
handlande måste de medverkande artisterna
sjunga en kvintett. (Liknande ensemblesatser
hos Mozart eller Verdi införas i lämpligare
ögonblick, utan att störa den sceniska
illusionen.) Frumeries kvintett saknar ej uttryck,
och de båda motsatta grupperna, pater
Henrik och riddar Bengt å ena sidan och
hövdingen, Assims moder och Singoalla å den
andra särskiljas i den musikaliska
karakteristiken. Ur vokal synpunkt kunde beklagas
att den fängslade och redan halvt förgiftade
Erland ej var i tillfälle att komplettera den
av två basar, baryton, alt och sopran
bestående ensemblen med vad den saknar:
en tenorstämma. Fint tonar akten ut med de
lamenterande kvinnomelismerna och
triol-temat pianissimo i höga violiner, medan den
utstötta Singoalla, följd av Assim, långsamt
lämnar lägret.
Förspelet till tredje aktens första tablå,
som försiggår tio år senare i klostrets
bokkammare, inledes med ett av soloviolan
spelat doriskt arkaiserande motiv, som passar
mycket väl här och väl harmonierar med
operans övriga tonspråk. Det är, med några
förändringar, hämtat från begynnelsen av
antifonin Salve regina, som var en av
medeltidens mest kända sånger och sjöngs även i
Vadstena kloster på den tid, 1300-talet, till
vilken Rydberg förlagt handlingen. Med detta
hieratiskt högtidliga, inom en kvints omfång
begränsade, fyrtaktiga motiv alternerar ett
annat, likaledes kretsande inom kvinten och
fyrtaktigt, men framfört i celestans eteriska
klang. En med Rydbergs »Singoalla»
förtrogen åhörare kanske anar vem de syfta på,
dessa altererade, i kvintparalleller förda fjär-
Brita E iver i som Singoalla.
dedelar med det sorgset barnsliga uttrycket.
Samtidigt skulle för en gammal
Levertin-beundrare kunna aktualiseras några som det
förefallit översubtila rader i Brügge-essayen:
de som orda om »ett dött barns
glashar-monika».
Även den bakom scenen utförda
munksången »Rex sempiterne Domine», tillhörde
Birgittinritualen. Musikaliskt ej alldeles
o-tvunget sammankopplas paterns reciterande
solomonolog både med denna koral och Salve
regina-motivet. Ett vid riddarens inträde
framrutet motiv visar sig höra ihop såväl
med hans disharmoniska sinne och vrede som
med ovädret och den fruktade svarta döden.
Förspelets celestamotiv ■— vem skulle det
åsyfta om ej den med sina glasbitar
musicerande Sorgbarn? Efter denna
klangvisionära presentation följer en av partiturets få
fraser som synas födda ur orden: det är när
gossen, inom samma barnsligt klingande
kvintomfång, sjunger: »Jag heter Sorgbarn —
kommer fjärran från.» Rörande berättar han
om sin mystiska mission; det blir till och
med stegring i hans lilla melodi när denna
mot slutet svingar sig ända upp till begyn-
327
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
