Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glim stedt
nelsetonens oktav. Men till stroferna av
poemet »Solen går ned, och molnen vandra»
mai han ideligen det kvintbegränsade
celestamotivet. Det är sant: Sorgbarns sång, som
enligt Rydberg »ledsagades av glasbitarnas
klang, regnets sorl därute och klockornas dån
från tornet», var »vemodig och omfattade
endast ett fåtal toner». Men
Rydbergsromantiken spolieras helt när i detta Sorgbarns
andante, som blott alltför bokstavligt gör
skäl för beteckningen tristo e melancolico,
inflickas ett musikstörande meningsutbyte
mellan patern och Erland. Till sist, medan
den förre tillönskar främlingen framgång i
hans pilgrimsvärv, upprepas förspelet, vars
andra motiv redan kommit till så riklig
användning.
Samma celestamotiv får, nu annorlunda
instrumenterat och med ledmotiviskt
förändrad, rörligare rytmik, utgöra
huvudbeståndsdelen i nästa förspel, som också visar
en del kontrapunktiska kombinationer. Hur
instrumenteras hypnotisering, sådan som
förekommer i början av tablån nr 2? Det
väsentligt suggererande instrumentet är xylofonen,
som klapprande anslår lilla sekundens
intervall.
Det mellanspel som sedan höres var
ursprungligen avsett att inleda den ursprungliga
fjärde aktens andra tablå. Men denna akts
ursprungliga första tablå har enligt vad som
upplysts, av scentekniska skäl fått bli tredje
aktens tredje tablå, där den förnyade, tragiskt
ändade skogsvandringen företas. Det nu
mellan skogsscenerna placerade
orkesterstycket sammanhänger tematiskt med de till
en helhet sammanslagna tre tablåerna. Det
är det av mig så kallade celestamotivet som
åter gör sig påmint, dock i en först vid
analys mer påtagligt igenkännlig gestalt. I
ett Allegro energico sveper det, sprängande
sin bundenhet inom ett fåtal takter, fram
som en virvelvind: ett av rörelseenergi
framdrivet fugatema, som efter genomföring
emellanåt hejdas av eller kontrapunkteras
med Erlands vredesmotiv eller kärlekstemat.
I en mellansats, Andante maestoso, dånar
fortissimo Salve regina-motivet. Dgn varierat
upprepade fugan krönes genom att
kontrapunktiskt kombineras med den i början av
akten hörda, nu mäktigt malmklingande
koralen. Inte annat än jag förstår är detta
mellanspel »Singoalla»-musikens höjdpunkt,
ett i sin ödsliga klang praktfullt nattstycke,
dramatiskt inspirerat av berättelsen. Det må
lämnas därhän om dess utförande före den
sista scenbilden, d. v. s. den fjärde akten i dess
definitiva skick, hade varit bättre motiverat.
I tredje aktens sluttablå och fjärde akten
arbetas övervägande med bekant material,
och det nytillkomna är i allmänhet mindre
märkligt. I förspelet till slutakten
preludieras, tristo e monotono, det vandrande folkets
anropningar till sin gud Alako om att frälsa
det från pesten. Något som tonsättaren här
förbigått är att musikaliskt illustrera de på
scenen skridande munkprocessionerna, vilkas
»heliga sånger» omnämnas i libretton och som
hos Rydberg sjunga en pesthymn. Innerligt
klingar ett Andante con moto vid Erlands
och Singoallas återförening. Han utandas
sin sista suck, medan orkestern i skir
instrumentering spelar hans vårsång från första
akten. Och i en sista »aria», som i likhet med
flertalet övriga större sångnummer saknar
enhetligt melodisk linje, förbereder sig
Singoalla för sin kärleksdöd; naturligtvis glorifieras
den, grandioso fjf, genom det ofta omtalade
triolmotivet. Slutstämningen är sålunda
ljusare än i »Singoallas» Auroraversion, där
»sagan slutar, såsom när under ett
strängaspel strängarna plötsligt brista i ett
disharmoniskt accord, förrän detta hunnit
upplösas i försonande samljud».
Senaste gången jag hörde »Singoalla» var
från en plats på tredje övre radeps sida,
där jag såg obetydligt men fick full valuta
genom att lyssna och då främst till vad
orkestern under Nils Grevillius hade att säga.
Men det hade för all del också varit åtskilligt
sevärt nere från parkett. Ekö slotts solida
borggård motsvarade nära Rydbergs
beskrivning. Zigenarbaletten där, i Julian Algos
koreografi, visade nog strävan att
reproducera det ornamentala linjespelet i Carl
Larssons teckningar. Överraskande romantiskt,
ägnat för musik, var andra tablåns
skogssceneri med det månbelyst mossbelupna
klippblocket, den av bäckens närhet
framkallade prunkande vegetationen och
furustammarna mot den bleka himlen. Jo,
dekorationer, liksom dräkter, voro verkligen även
denna gång signerade Jon-And. I andra
aktens zigenarläger hade Ragnar
Hyltén-Cavallius utarbetat måleriska grupperingar,
men den hotande sammanstötningen mellan
riddarens folk och helgerånarna blev även
sceniskt lamt gestaltad. I övrigt regihänseende
just intet särskilt att notera.
Den tonåriga Singoalla har utom ras-
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
