Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glim stedt
Es gleicht der Länder buntem Wappenschild:
Europa!!
Så sjunger en ensemble i Drottning Elisabet,
musik av en här förut obekant tysk, Fried
Walter, text av ett likaledes nytt namn,
Christof Schultz-Gellen. Det är hovmän
som (vid framförandet här naturligtvis på
svenska) koloristiskt analysera ett porträtt
av infanten don Carlos, just uppställt med
anledning av att denne då var en av
drottningens friare. Men hennes inpass i detta i
nådens år 1939 tryckta och för första gången
givna verk lyder:
Jedoch es fehlt das friedlich sanfte Blau —
Ein gutes Blau . . .
das Meer und Himmel zeigt,
wenn sie den Menschen wohlgeneigt!
I ämnen som anknyta till gångna tiders
världshistoria kunna tydligen just nu sägas
aktuellt verkande ord, t. ex. också denna
passus ur en aria som tidigare sjungits av
drottningens främste rådgivare i
statsangelägenheter, sir William Cecil:
Ringsum die Welt seh’ ich in Waffen blitzen.
Der gelbe Neid so manehen frechen Plan gebiert!
Elisabeth Tudor har ofta lockat till
dramatisk behandling. I talpjäser, åtminstone i
de hos oss på senare tid givna (Brita von
Horns »Kring drottningen» och pseudonymen
Ferdinand Bruchners »Elisabet av England»)
har det varit hennes med Essex utspelade
tragedi som lämnat stoffet; så också i den
här nyligen sedda, på Maxwell Andersons
skådespel byggda filmen. Operorna, som
tidigare samt och synnerligen synas ha varit
av italienskt ursprung, ha däremot hållit sig
till Leicesterhistorien, förmodligen beroende
på att en något yngre drottning måste vara
mer tacknämlig som sjungen huvudroll1.
Det enda ur äldre Elisabetoperor kvarlevande
numret är uvertyren till ■— »Barberaren i
Sevilla», som Rossini ursprungligen avsett
för sitt seriöst menade tidigare verk.
Doni-zettis opera intresserar genom sin titel, »Il
castello di Kenilworth», som antyder beroende
av Walter Scotts några år fore premiären
utgivna roman.
I likhet med denna bok är den nya operans
handling mycket ohistorisk, ehuru i andra
avseenden. Handlingen tilldrar sig omkring 1560,
1 Sedan detta skrivits råkar i Berlin ha uppförts en
ny Elisabetopera av dansk-tysken Paul von
Kle-nau, med drottningen och Essex som huvudpersoner.
under drottningens tredje regeringsår, då hon
och Leicester, som ännu blott var Robert
Dudley, båda voro 28 år. Operans Dudley är,
i motsats till historiens, en ofantligt ädel
man. Och med innerlig kärlek är han ännu vid
denna tid, i strid med historikernas
uppfattning, fäst vid Amy Robsart, som han i
hemlighet är gift med. Egentligen synes den
fosterlandsälskande mannen mot sin innersta
vilja vara gunstling hos det besvärliga
fruntimmer som landets härskarinna privatim är
för honom. De mellan dem växlade kyssar
som drottningen, betraktande den kring
hennes hals skimrande gåvan, besjunger i sin
»pärlaria» tillhöra en förfluten tid. Men när
han utan att vilja ånge skälet begär några
dagars permission från hovet, river hon i
vredesmod sönder det adelsbrev som skulle
förlänat honom grevskapet Leicester.
Operans nattsvarte intrigör är en påhittad
personnage, den spanske ambassadören don
Antonio, som själv giljande till drottningens
gunst hyser storhetsdrömmar både för sin
egen och sitt lands räkning:
Ich will die Frau,
die kühl sich meinem Lautenlied verschliesst.
Ein Thron . . . Ein Weib. . . und England . . !
England für Spanien wäre wohl des Dankes wert.
När han sjunger denna aria i första aktens
andra tablå befinner han sig på Cumnor
Hall, Dudleys herresäte. Spanjoren har
kommit rivalens hemlighet på spåren: »das also
ist das Liebesnest». Och han har nu utverkat
drottningens befallning att inbjuda den för
sin vackra lutsång omtalade Amy till hovet.
När hon i andra aktens tablå vid den lysande
festen i Whitehall sjungit sin visa, exploderar
den av don Antonio försåtligt preparerade
bomben: avslöjade som gifta med varandra,
förvisas Dudley och Amy Robsart från hovet.
Amys mystiska död på Cumnor Hall har
vållat forskningen huvudbry. I operan, tredje
aktens första tablå, är det ambassadören som
låter mörda henne invid den historiskt
beryktade slottstrappan. Låter alltså undanröja den
som står i vägen för det av honom fruktade
giftermålet mellan drottningen och Dudley
— detta alltför infernaliskt uttänkta dåd, med
avsikt att vältra skulden på medtävlaren,
bereder missdådarens egen undergång. Inte
ostraffat smädar han i en följande krogtablå
både drottningen och hennes land,
beträffande vilket den tyske textförfattaren låter
honom sia:
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
