Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- o ch konsertkrönika
Es scheint mir an der Zeit,
die Insel England auf die Knie zu zwingen!
Den ur Towern frigivne Dudley, som
kommit tillstädes, drar svärdet och låter
spanjoren med döden umgälla sin fräckhet och sitt
tidigare illdåd. När duellen fått denna utgång,
befinna sig de stridande framför den av
vridscenen framtransporterade katedralen.
I denna korta sluttablå framträder åter den
sedan föregående akt ur stycket försvunna
drottningen. Då Dudley hos spanjoren också
påträffat komprometterande papper, ser hon
sig äntligen oförhindrad att med svärdet
höjt över gunstlingen verkställa den redan
vid styckets början tilltänkta upphöjelsen,
så formulerad: »Graf von Leicester, Peer von
England!»
Referenten kan ej neka sig att citera
slutensemblen i detta under någon tidigare del
av 1939 i Berlin tryckta verk:
Die Sonne sclieine über England,
das mächtig sei durch eigne Kraft!
Dem ew’gen Gotte lasst uns danken,
der seinen Kindern Freiheit schafft!
Och begreppet frihet glorifieras genom att
kören faller in vid det ordet, slutordet i denna
opera, vars tyska premiär lär ha uppskjutits
på obestämd tid.
Enligt en intervju var det efter att ha
sett Greta Garbos Kristinafilm som
tonsättaren överrumplade sin vän Schultz-Gellen
med »böner om att skriva en libretto över
någon liknande imponerande historisk
kvinnogestalt». Operans dramatiska värde består
onekligen i teckningen av den engelska
»jungfrudrottningen», sådan hon visar sig i
de två första akterna: nervöst ombytlig,
makt-fullkomligt befallande, skarpsynt och —
kär-lekshungrande. I monologen efter festen i den
plötsligt utrymda och förmörkade salen kastar
hon drottningvärdighetens mask:
. . . nur ein Mensch . . .
.. . ein armer Mensch . . .
Och vänd till kungaporträtten:
Wollt Ihr mich höhnen! ?
Weil ich der Liebe Torheit
allzu sehr verfiel! ?
Ja . . . ich liebe!!
I någon mån kan det sägas att hon i tredje
aktens två första tablåer är osynligt
närvarande, såsom drivfjäder för andras
handlande. Efter bortovaron blir det ändå rätt
mycket av dea ex machina när hon i slut-
Irma Björck som Drottning
Elisabet.
scenen, klädd i svart sammet och med
bönbok i handen, uppenbarar sig som den
huldrika landsmodern.
Kanske också operans Amy Robsart är »en
tämligen ledsam martyr», som Schück kallar
motsvarigheten i romanen; men det finns hos
henne något enkelt rörande som kan uttryckas
i toner. Helt och hållet operaklichéer äro
Dudley och don Antonio. Obetydlig är Cecil,
Elisabets Axel Oxenstierna, som endast har
en aria i första tablån, och rollistans övriga
personer äro helt staffage. Men librettisten
har teaterhabilt i sin till omväxlande miljöer
förlagda intrig sörjt för sångmässiga verser.
Och drottningens historiskt omvittnade
praktlystnad ger motivering för en i operor
välkommen festlig ögonfägnad.
För att bli enhetligt bör ett verk skapas
quasi d’un fiato lär Verdi ha suckat under
komponerandet av »Don Carlos», vars handling
ju tilldrar sig ungefär samtidigt med
»Drottning Elisabet». »Liksom i ett andetag»
förefaller nog Walter ha komponerat sin opera.
»En vacker dag», berättar också den
intervjuade tonsättaren själv, »kom han
(librettoförfattaren) med manuskriptet till Drottning
Elisabet, och inom åtta veckor hade jag
musiken färdig! Ja, det är nämligen min lilla
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
