Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera-
o ch konsertkrönika
stycke till kung Filips soloscen i Verdis
»Don Carlos».
I tredje aktens Cumnor Hall-tablå frapperar
den efter mordet följande arian ej så mycket
genom Dudleys sång som genom orkesterns
ackompanjemangsfigur; med sina kromatiska
tonsteg och sina huggande accenter ger denna
återigen om Bach erinrande instrumentala
ledsagning något storstilat patetiskt åt denna
seen. Ett mellanspel upprepar det första
förspelets Largo, här mycket väl på sin plats
och tillökat bl. a. med en expressiv
mellansats i en soloviolas elegiska klang. Den mot
drottningen riktade smädevisa, som don
Antonio sjunger i den av dryckesskrål
genljudande och till stor del melodramatiskt, med
talröster opererande krogtablån, kan inte
undgå att, särskilt rytmiskt, erinra om
Mefistofeles’ serenad i »Faust». Men den framför
katedralen utförda fugerade kören ger operan
en oratoriemässigt solenn avslutning.
Denna Elisabetopera är en påtagligt
tacksam uppgift för en regissör av Harry
Stangenbergs typ. Hans konst- och kulturhistoriskt
orienterade fantasi fick särskilt spela vid
iscensättningen av den stora hovfesten, varvid
ypperlig hjälp lämnades av den för kostymer
och dekorationer ansvarige Jon-And. Den var
som reproducerad efter något gammalt
kopparstick, den långsmala festsalen, som med
sitt illuderande scenperspektiv, framkallat av
de i storlek avtagande ålderdomliga
ljuskronorna, tycktes förfoga över ännu större
utrymme än scenens hela djup. De bakom sina
notställ på en fondläktare placerade
musikanterna spelade, och inför det församlade hovet
utfördes dans i masker och andra tidsbetonade
baletter, komponerade av Algo. Stilfulla voro
även övriga, magnifikt gobelängsmyckade
slottsinteriörer. Den som pliktskyldigt dragit
igenom Walter Scotts roman på grund av
ett uppgivet, men endast förment samband
mellan den och operan, kunde åtminstone
glädja sig åt att Cumnor Hall på
operascenen motsvarade beskrivningen i
»Kenil-worth»: »dess av murgrön och andra
slingerväxter betäckta tegelstensmurar». Målerisk
var krogscenen i sin klärobskyr, med sina vid
talgdankar rucklande kortspelare.
»Djävla kärring!» — hörde jag en ung man
bakom mig mumla under Elisabetfilmen. I
operan är hon yngre och låter åtminstone
inte avliva sin dåvarande gunstling. Men hon
visar ju humör också där och en blandning
av majestätisk värdighet och behagsjuka, som
gör den erotiskt föga attraktiva kvinnan smått
löjligt rörande. Just dessa nu specificerade
intryck erhöllos av Irma Björcks drottning,
till det yttre sig lik från porträtt, och en
livfullt utarbetad karaktärsstudie, i monologen
sann även i sitt uttryck för mänsklig nöd.
Set Svanholm agerade den riddare utan
fruktan och tadel, vartill librettoförfattaren
gjort honom, och sången — ja, var god se
vad som skrevs om hans Erland i »Singoalla».
Joel Berglund kan göra något åtminstone
stundtals fascinerande även av
operaschablonen, såsom åter bevisades av denne don
Antonio med den spanska grandezzan och dolska
uppsynen. Med eruptivt vokalt föredrag
avslöjade den i sin svarta mantel draperade
ambassadören sina aspirationer i den stora
aria (»Ich will die Frau») som han, ensam
på scenen, exekverar på Cumnor Hall. Som
den av onda aningar plågade, gråtmilda Amy
Robsart sjöng Helga Görlin sina visor med
den innerlighet som brukar utmärka henne.
I sin enda aria fick Léon Björker tillfälle
att låta sin bas tona med vanlig mäktighet.
Herbert Sandberg dirigerade, con amore som
han brukar när det gäller moderna operor,
men väl mycket understrykande den i sig
själv ofta mer än tillräckligt kraftiga
instrumenteringen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
