Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glim stedt
ge »en bild ur det verkliga livet», med inslag
av både den blodbestänkta verism, varpå
»Pajazzo »-prologens ord förbereda och av
det slags vardagsrealism som Charpentiers
»Louise» införde på operascenen. I och för
sig vore det inte något löjeväckande om
»Kathrins» upphovsmän velat, med
travestering av den citerade prologen, visa »att även
hembiträdet är mänska». Det kommer blott
an på hur ett sådant försök att utvidga
operans ämnessfär utföres.
Här var det Kathrin, den fader- och
moderlösa flickan »från landet, från främmande
berg», som på militärbion i en sydfransk
garnisonsstad blir bekant med François, för
tillfället soldat, men annars en chansonnier,
som enligt sin självpresentation »drar genom
gatorna med sin luta». Det blir
blixtförälskelse med nattliga konsekvenser i hennes
vindsrum, sedan hon tillsammans med sin
kamrat strukit in herrskapets tvätt. När
Kathrin sedan vid middagen, där hon passar
upp, får höra att det regemente François
tillhör är utkommenderat till Algier, ramlar
hon omkull med brickor och allt. »Hon har
en soldat», får matmodern veta av den andra
jungfrun.
Första aktens finaltablå, som utspelas på
torget, hopar kontraster à la Meyerbeer:
människor strömma ut ur katedralen, ur en
vinkällare uppenbara sig upprymda
studenter, som anordna en morgontidig svängom
med de kvinnliga kyrkobesökarna för att sedan
råka i handgemäng med sina rivaler
soldaterna. Efter en patriotiskt gripande
avskedsceremoni tågar regementet bort med François
som fanbärare. Förgäves har den från sin
plats bortjagade Kathrin kastat sig i hans
väg. Ensam på scenen knäböjer hon vid
madonnabilden, bedjande för det barn hon
väntar.
Führt der Weg mich in der Fremde?
Führt er mich kreuz und quer?
Und nicht am Meer?
Nicht zu ihm?
Det är (för att citera urtexten, som
naturligtvis översatts till minst lika meningsfull
svenska) Kathrin som efter ett års vistelse i
Schweiz med dessa ord uttrycker sina något
oklara geografiska begrepp. En gränsgendarm
vill ej som pass godkänna ett kärleksbrev
från François, som där uppger sig vara
chansonnier i Marseille. Mycket lägligt
anländer till gränsstationen-värdshuset en
elegant pälsklädd herre vid namn Malignac, som
just ämnar sig till samma stad. När Kathrin
»visionärt», som det står i scenanvisningen,
skrider ned från en övre våning, iklädd en
av värdinnan lånad röd klänning, har hon
råkat göra en erövring. Välförsedd med pass
för unga flickor, ger Malignac henne ett
sådant. Javisst skall han föra henne till
François! Hon anar ej oråd när han,
insvepande henne i den medföljande vänninnan
Moniques bilpäls, ger henne, lantflickan, detta
löfte:
Sie werden iinmer
solche Pelze trägen,
und solche Kleider.
Und tanzen werden Sie!
Men François är okänslig för de kvinnliga
frestelserna på den med halvklädda,
ben-sprattlande dansflickor välutrustade nattlokal
i Marseille som ger honom levebröd:
Lass mich fort!
Ich muss sie suchen gehn.
Malignac har inte väl nått resans mål och
hunnit inom dörren till nämnda
etablissemang, vars direktör han visar sig vara,
förrän han ger order om att en liten
champagnesupé inom en kvart skall vara
framdukad i hans privatsalong. »Exotische
Ein-richtung. Schwüle Beleuchtung — breites
Sofa» — föreskrives för den dessutom med
madrasserad dubbeldörr försedda interiören.
Ditsnurrad med vridscenens hjälp väntar han
sig att »om en kvart hänga» vid sin nya
resbekantskaps mun och utmålar ohöljt (i
den svenska översättningen överslätat) sina
förväntningar:
Schwüles Umwerben,
heisses Bezwingen —
süsses Durchdringen —
Berauschend und berauscht zugleich,
Kathrin, du Kind der Natur,
du bist ein Fang,
der mir gelang!
Monique, den hittillsvarande älskarinnan,
hotar honom, men kastad i golvet, drar hon
sig tillbaka, »väsande med kvävd stämma».
För att muntra upp den följande tëte-à-tëten
med det hårdflirtade naturbarnet telefonerar
direktören efter någon av sångarartisterna.
François — ty det är han! — sjunger en strof
som kommer den bortvända Kathrin att
känna igen honom, och efter att ha fattat
situationen drar han sin revolver, men
avväpnas. Under direktörens följande våld-
334
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
