Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- o ch konsertkrönika
täktsförsök slungar hon en stadig kandelaber
mot honom, men den som avgör striden är
Monique, som osedd från sitt gömställe
skjuter av revolvern hon tagit vara på. Både
Kathrin och François vilja ta på sig skulden
för mordet. Men det blir han som häktas.
Aftonklockor, avlägset pinglande
koskällor . . . Kathrin, som fem år senare sitter på en
schweizisk gård hon ärvt av en tant, läser
fore aftonvarden Fader vår tillsammans med
dräng och piga och sin lille son. »För vem
är den alltid framdukade femte tallriken
avsedd?» — undrar den lille. Skräddaren som
kommer med hans första långbyxor vill han
inte ha till pappa. Denne reputerlige men
löjlige friare låtsas sjunga en serenad, som
han förmår en till gården anländ lutsångare
att, själv osynlig, stämma upp:
Wach’ auf, du schöne Sünderin,
tritt wie der Mond herfür!
vilket på svenska förbättrats till:
. Vak upp, du sköna herrgårdsfru . . .
När François — ty det är åter han som genom
en underbar slump återfunnit sinKathrin —
givit sig tillkänna genom den rätta
kärleksstrofen från fordom, står emellan dem
det mordmysterium, som för båda låter den
ena parten synas misstänkt i den andras
ögon. Inte förklaring, men försoning vinnes
vid åsynen av den nu i nattskjortan
framträdande gossen, deras barn, som redan förut
anat den lutsjungande gästens hemlighet.
Och efter högstämd samsång går det tätt
hopslingrade paret, belyst av fullmånen, in
i huset . . .
Två enkla människors genom vidriga öden
bevarade kärlek till varandra — javäl, men
berättad med falska tonfall och starka inslag
av kolportageroman och raffelfilm. Detta är
sålunda den nivå vartill Decsey, författaren
av fina tonsättarmonografier, i denna text
sänkt sig. Ett ställvis, särskilt i sista akten,
förnimbart gammalösterrikiskt gemyt, kan ej
avsevärt ändra helhetsintrycket.
»Ovanligt lättfattlig för att vara en ny
opera», hörde jag en annars för operanyheter
något skygg person säga vid åhörandet av
den med denna text i viss mån likvärdiga,
men talangfullt gjorda, på sitt sätt rikt
melodiska Korngoldmusiken. Av den som
komponerande underbarn först ryktbare, nu några
och fyrtioårige tonsättaren har på
Stockholmsoperan 1918 givits enaktsoperorna
»Vio-lanta» och »Polykrates’ ring». Vad som redan
Kathrin. Brita Hertzberg och
Einar B ey ron.
då skrevs om den allmänna karaktären hos
hans musik, kan nästan ordagrant upprepas
beträffande nyheten. Även denna kan kallas
för virtuosmässig epigonkonst, främst
härflytande från Richard Strauss och Puccini.
Finns här något personligt, skulle det
företrädesvis vara en speciell Korngoldsirap som
gjutes över Strauss-sentimental folkton och
Puccinisöt kantilena. Den ledmotiviska
tekniken är lika skickligt praktiserad som i de
tidigare verken. Särskilt utmärkande för
»Kathrin» är förekomsten av inströdda
talrika chansons, motiverade av François’ yrke,
ibland erinrande om en av Saint-Saëns i
småstycken odlad salongsstil, samtidigt som de
vittna om den under senare år i Hollywood
verksamme tonsättarens åstundan att
åstadkomma örhängsartade schlager. Och i
natt-lokalsscenerna, där François’ kärlekstrånad
momentant tolkas i Debussydelikata klanger,
visar sig Korngold förtrogen med jazzen,
som inte var åtminstone europeiskt känd för
tjugu år sedan.
Det vore skenheligt att förneka att en
vanlig syndig åhörare allt emellanåt, liksom vid
bevistandet av någon på ryggmärgsretning
beräknad tonfilm, kan falla till föga för
öronkittlande och nervstimulerande klanger
och rytmer i denna mestadels otvivelaktigt
335
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
