Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk landsortsteater i gamla dagar. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk landsortsteater i g arni a dagar
eller omedvetet, fast vid att det skulle vara
en bestämd skillnad mellan seen och
salong. Spelet skulle ge en verklighet i högre
potens, ej väsensskild från men mera
förfinad och intressant än vardagens. Kritikens
grundprincip har formulerats av Schiller i
hans dikt »An Goethe, als er den Mahomet
von Voltaire auf die Bühne brachte»:
Der Schein soll’ nie die Wirklichkeit erreichen.
Und siegt Natur, so muss die Kunst entweichen.
Därför höll Deland, som baron Taube i ett
ytterst intressant kapitel uppvisat, mycket
noga på strikt disciplin i fråga om entréer
och sortier, rörelser på scenen o. s. v. Att
detta måste ha gjort ett visst mekaniskt
intryck är givet, men publiken ville så ha
det, och ett friare, från symmetriens band
lösgjort sceneri skulle utan minsta tvivel
ha väckt en livaktig opposition. En dylik
formell stringens bibehölls för övrigt långt
efter Delands tid även vid Europas främsta
scener. Nils Personne har berättat för den
som skriver dessa rader hur noga
skådespelarna vid Théåtre Français omkring
1880 kontrollerades under repetitionerna i
avseende på sina rörelser och ställningar.
En gång för alla var bestämt mellan vilka
kulisspar entréer fingo förekomma — det
var visst mellan andra och tredje —, och
olycklig den som gick in på scenen parallellt
med rampen. Man skulle alltid sikta på
sufflörluckan och stanna på bestämt
avstånd från denna, om man ej hade en mono-
log att avleverera, då det var föreskrivet
att gå ända ned till luckan och tala direkt
ut i salongen. Hos skådespelarna voro dessa
regler så invanda att antalet repetitioner,
när läxan väl en gång var säkert inlärd,
ansågs kunna nedbringas till ett minimum. På
Burgteater i Wien, den enda seen som kunde
göra Théåtre Français rangen stridig,
repeterades moderna stycken blott tre eller
fyra, allra högst sex gånger. Regi var där,
som det sagts, »nicht viel anderes als
Pro-bekontrolle mit Ansagen von
Stellungs-wechsel». Läser man Oscar Wij kanders
bekanta skildring av hur det på hans tid gick
till vid repetitionerna på Kungl. Teatern
får man alldeles samma intryck. Man kan
således förstå, att ett resande sällskap i
Sverige ej behövde prestera regi av
förnämligare slag än vad de stora scenerna
nöjde sig med.
Utöver vad som här berörts innehåller
baron Taubes bok ännu mycket mera, som
för den svenska teaterns historia äger det
största intresse. Påpekas må blott här de
ovärderliga registren, vilka utgöra
reper-torier dels över vid Delandska sällskapet
verksamma artister, dels över uppförda
stycken. Illustrationsmaterialet är
förträffligt. Med rörelse finner man ett antal
vackra bilder från Uppsala gamla teater,
som tillkom på Pierre-Joseph Delands
initiativ och där han vann sina vackraste
konstnärliga segrar.
24—Ord och Bild, 4g:e årg.
369
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
