Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Till Sergel-minnet. Av Oscar Antonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till Sergel-minnet
I operalogen. Pennteckning och lavyr.
N at i ön al museum.
I en aldrig så flyktig skiss av Sergels
konst äger man ej rätt att gå förbi hans
tecknade kompositioner och karikatyrer,
där man även tydligt förnimmer bruset av
hans fantasis vingar. Det kan förefalla
underligt att den stränga formens mästare,
den apolliniske nyklassikern ägnade en
sådan kärlek åt karikatyrporträttet. Denna
beröring mellan idealisering och chargering
är emellertid fullt konsekvent. I sina
karikatyrer var Sergel en son av sin egen
tid och hade tagit denna konstart i direkt
arv från rokokokonstnären Jean Erie Rehn,
som däri själv nådde långt ifråga om
träffsäkerhet, esprit och elegans. För rokokons
konstnärer låg karikatyren nära till hands
som en naturlig reaktion mot all stilisering
och idealisering. Det chargerade porträttet
fick sin första blomstringstid under samma
epok, som i sin officiella porträttkonst
dolde modellen bakom puder, smink och
smicker. Chargen är liksom det veristiska
porträttet ett utslag av lusten till
uppriktighet, och speritningsbegäret utdog inga-
lunda med rokokon utan ärvdes av
klassicismen, som väl förvaltade pundet på de
lediga stunderna mellan de klassicerande
övningarna och slagen.
Som karikatyrist blev Sergel en av alla
tiders störste. Denna artistiska lek övade
han dock ej för allmänheten utan endast
för sig själv och den trängre vänkretsen,
och det är möjligt, att egenskapen hos hans
karikatyrer, liksom hos hans övriga
teckningar, att vara tillkomna inter muros
bidragit till den geniala friskheten och
friheten hos dem. Det förhåller sig med dessa
teckningar ungefär som med en annan
stor dramatikers, Daumiers, målningar, som
merendels sågo dagen vid sidan av
brödarbetet och bland annat därför blevo sådana
mästerverk. Mellan allvarligt syftande
plastik och burlesk teckningskonst rör sig
Sergels konstnärsskap. Dessa motsatser trivas
tillsammans och komplettera varandra i
hans verk. Gemensamt för båda är
uttrycksfullheten och det måleriska. Sergel
kan med fog kallas expressionist, om man
393
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
