Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Sånger i krig. Av Hans Ruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans
Ruin
Något säkert svar kan ännu inte ges på
frågan. Vi stå utan tvivel alltför nära de
händelser, som ligga bakom denna lyrik,
för att kunna bedöma i vad mån orden och
bilderna och rytmerna i dikterna av egen kraft
förmå väcka den genklang vi nu så
frikostigt besvara dem med. Somt är bättre,
somt sämre. Men vem vill peka på poetiska
otympligheter i dikter, där viljan bakom
orden väger mer än orden själva. Som
allmänt omdöme måste det dock sägas att Kaj
Lindgren inte medtagit något som hade bort
utelämnas. Däremot saknar man Stellan
Arvidssons dikt »Ett brev», som trycktes i
ett litet häfte för Finlandsmötena i vintras
och som utgör en märklig manifestation på
opinionssvängningen inom radikala
vänsterkretsar visavi Finland. En dikt man likaså
saknar är Bertel Kihlmans dikt »Våldet»,
som publicerades i Nya Argus i november
och som utan tvivel är en av de bästa
dikterna från denna tid — också den slutande i
en durklang av oändlig visshet:
Aldrig kan du bränna anden
som man bränner ris på heden.
När den slocknat, jättebranden,
växer trots som gräs ur sveden.
Dina hjul och dina steglar
fräts av rost och tid och tårar.
En gång jordens himmel speglar
saligt nya, fria vårar.
Men om också vårt estetiska omdöme i
stort sett måste få vila, så finns det dock i
denna samling åtskilligt, vars värde kommer
att bestå även i framtiden. Det skulle
förvåna mig om inte en strof som denna hos
Gunnar Mascoll Silfverstolpe alltid förmådde
ge sinnet lyftning:
Syskon, se, natten är stor,
tecknet i rymderna hårt.
Värnande det som är vårt
står nu vår yngste bror.
Bort mot hans frostiga mosse
tankarna gå från en värld.
Benjamin, fältklädde gosse,
välsignad vare din färd!
Och jag tror att det patos, som strålar ut i
bild och syn hos Sten Selander i dikten »En
finne talar», aldrig skall lämna efterföljande
släkten oberörda:
Ett folk som ej vill dö kan aldrig dö.
Dess ande lever bortom blod och tårar,
odödlig som den fjärran mytens vårar
eller som sommarängens doft av hö.
Och jag är förvissad om att Lauri Viljanen
fogat en klenod till Finlands heroiska poesi
med sin dikt »Norrskenet», där vi ännu i den
svenska översättningen kan urskilja ett
tonsvall rikt som en orkesters:
Så susa, storm av andar,
i arktisk nejd, och varsellåga flamma
i nattlig himmels kapa
högt över detta land, som vi försvara
i strid, så stor, så hård, så övermänsklig!
Du höga krona över Finlands ära,
dess smärta, lidanden, förtröstan, stråla
i glans och ge åt världen
i eld ett evigt märke:
om rätten här på jorden
kan bliva kött och blod och återfödas,
så har det skett i dag i våra nejder.
Och ändå skulle jag vilja ge priset åt en
annan dikt —- en dikt som ingenting förkunnar,
ingenting kräver, ingenting bebådar, utan
bara konstaterar, låter verkligheten tala.
Det är Erik Ekelunds dikt »Finlands historia».
Den är skådad, har mänsklig innerlighet —
och ett perspektiv genom oändliga tider:
Krig, uppbåd! Ett farväl på förstubron
från barn och hustru. Avsked och fullbordan
var allt kring dem: den grå septemberron,
den skurna åkern, fjärdens kalla nordan.
Vad det är längesedan! Drivsnön yr
nu över torpets väg, som ingen plogar.
Djupt mörker faller över mo och myr,
kallt norrsken brinner över Finlands skogar.
Ett skott vid gränsen! Några skövlar jord!
Salut och sorgmarsch! Minnets hjältegloria!
En man, som röjde mark, hans avskedsord,
hans död i kriget — det är Finlands folks historia!
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
