Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Sånger i krig. Av Hans Ruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sånger i krig
någon klar och tindrande kväll.
Och våra tankar gjorde stundom ganska vågsamma
utflykter
ända in i det obekanta.
Men de kom ganska säkert tillbaka igen
och hamnade efter sina irrfärder i det välbekanta
mikrokosmos
som var vi.
Nu är vi ett litet stycke av en stor enhet,
en lem i ett stort verktyg,
en muskel i en enda vilja.
(Kerstin Söderholm.)
Eller som det heter hos Bertel Kihlman i en
maskulinare formulering:
Vi ha gjort vårt val: vi stå emot
som en enda hjärna, som ett enda hjärta.
Men dikterna om Finlands kamp berätta
inte bara historien om huru individens
illusioner förintades i och med upplevelsen av
»en hård och stenig hembygd». De berätta
också huru en annan illusion utplånades —■ den att
fosterlandet vore bara det »här och nu», vari
just vi leva, vari vår generation har sin
tillvaro. Krigets hårda verklighet sprängde
denna trånga uppfattning. Fosterlandet
upphörde att vara endast en angelägenhet för
oss. Hänsovna släkten kommo oss så nära som
hade vi alla varit samtida i landets stora liv:
Och ur gravarnas mull oss nàr
ett bud ifrån fadren, som sova i ro,
att på oss och vår vüja de tro.
Det är Sillanpää, som bär fram budet i den
marschsång, som han författade vid
inkallelserna i höstas och som, satt till musik,
inom några veckor blev en lystringssång för
hela vårt stridande folk.
Känslan av förpliktelse mot framfarna
släkten är ett framträdande drag i Finlands
krigslyrik. Att försvara sitt land är mer än att
försvara hem och härd och utkomst och frihet
— mer än att värja sitt liv. Det är att rädda
generationer från att dö och utplånas. Ty
vad bleve av allt de skapat om vår länk i
nationens kedja bruste? Flygande rök i
luften. Något som inte längre anginge någon.
Och vad bleve av oss själva om fosterlandet
ginge under — fosterlandet, där allt vi skapat
deponeras och -vårdas och förräntas.
Sà signa fädernas gärning
och tro på en vår, som ny
över larmet och krigets gravar
med blommande nåd skall gry.
(Arvi Kivimaa.)
För denna tro på framtiden ges många
uttryck i »Dikterna om Finlands kamp». En
oändlig visshet ligger som ett utbrett ljus
över all nöd och ångest:
Ej sträcks en vinge som ej sist kan bräckas
av dem som känner andra vingars sus,
ej finns en skuggas makt som ej kan stäckas
utav ett heligt och förklarat ljus.
(Kaj Lindgren.)
Den vissheten lever lika stark hos de
rikssvenska skalderna. Karl Asplund ser en syn:
När eldstorm och blystorm yr
över spökvit och likströdd mo,
brinner en fyr
av kärlek och tro.
Och Prins Wilhelm låter i ståtlig retorik sin
förvissning om rättfärdighetens slutliga seger
bryta fram:
Barbarer hennes namn skall evigt skända
och hennes gärningar för vinden strö.
Vi vet att hon till sist skall återvända
ty det som fötts av ande kan ej dö.
Det lever kvar — en oförstörbar makt
trots övervåld och grinande förakt.
Kraften i fosterlandsupplevelsen mätes
alltid av tron på fäderneslandets bestånd.
Och tron på dess bestånd beseglas av
offermodet — kärleken som förmår allt, tron som
trotsar döden.
Så är det också främst detta som
be-sjunges i dikterna från den ojämna striden.
Här berättas sannsagor, till vilka vi gripna
lyssna. Gällde det att utpeka någon särskild
dikt, så stannade man kanske helst vid Åke
Lauréns dikt »Offret». Hela den ödmjuka
storheten hos vårt folk förtätas i diktens
motiv. Kaukola stolta gård skall brännas av
eget folk inför den anryckande fienden. Inne i
stugan har mor bråttom. Dock inte med att
samla sina tillhörigheter. Hon fejar stugan ren
som till fest och bröllop och strör enris
över tiljan. När det väl är gjort vänder hon
sig till den Högste med orden:
Mottag store Gud värt offers gåva
som ett tack för de förgångna tider:
Hundratjugu år av fred och frihet
som Karelens arma folk beskärdes!
Men ett offer måste rengjort lämnas.
Lika rent som givarinnans hjärta.
Därför har jag gjort mig denna möda
med att feja som till fest och bröllop.
Dikterna om Finlands kamp äro
oskattbara dokument. De berätta historien om huru
hjärtat hos ett folk blev den eld, där nationens
vilja härdades till stål.
Någon frågar kanske huru det är med dessa
dikters poetiska värde.
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
