Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Hedén — legenden. Av Stig Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hedén — legenden
Av Stig A hl gr en
y V ÄR ERIK HEDÉN på hösten 1925
bara efter några få månader följde sin store
samtida och partikamrat Hjalmar Branting i
graven konstaterade Ludvig Nordström med
lycklig min att socialdemokraterna redan vid
hans död betraktade Hedén som ett
kanoniserat helgon.
Socialdemokratins främste kämpe för
sanning, rätt och vett ett helgon! Och Ludvig
Nordström, totalismens uppfinnare
ikono-graf! Vilket ska man mest rygga för?
Ludvig Nordströms nekrolog stod införd i
organet för I. O. G. T:s studiecirklar,
Bokstugan, som gärna lutade åt det svärmiska.
Men i alla fall! Det var inte relikskrin
arbetar-ungdomen hungrade efter. Utan paroller. Och
även om formuleringen i sig själv betyder
föga eller intet, var den i detta fall varsel
och symtom, ty med Erik Hedéns bortgång
skrinlades tillika det socialdemokratiska
partiets och dess ledares förr så vakna och
levande intresse för en oppositionell kulturpolitik.
Dock, Ludvig Nordström föll inte helt offer
för bokstugejargongen. Med hans frodiga
person förbinder man gärna en doft av materiella
fakta, timmer och sill. Han visade sig även
denna gång ha öppen blick för de faror som
kan bli konsekvensen av en helgonförklaring i
hjärtat av den sociala kampen och skyndade
sig att göra ett förbehåll som icke saknar
divinatorisk skärpa: »De döda äro en del av
vårt värdefullaste kapital, men vad Hedén
aldrig skulle gå med på, vore att man använde
honom som vapen mot hans efterföljare i
striden.»
Hur rätt har han inte fått i sina farhågor,
Tiresias från Öbacka! Om det nu låg ärlig
fruktan bakom orden . . .
Vi unga som personligen aldrig träffat Erik
Hedén och måst undvara kontakten med en
av arbetarrörelsens mest oförvägna krigare
kan kosta på oss en honnör för Lubbe
Nordström. Vad han varnade för 1925 har
sedermera besannat sig. Namnet Hedén har blivit
en trollformel som mumlad i rätta
ögonblicket tar udden av kulturdebatten och låter
hans »efterföljare i striden» framstå som nog
så tappra soldater i den stridande kyrkans
tjänst men å andra sidan sveper deras
insatser i ett mörker av oförståelse och likgiltighet,
medan ljuskäglorna fritt få spela i det förflutna
och omge de kanoniserades stöder med ett
festligt sken.
Kanske är det så att Erik Blomberg, Victor
Svanberg, Karin Boye, Ebbe Linde, Axel
Strindberg och andra avgjorda kritiska
begåvningar, vilka mer eller mindre vigt sitt
liv åt den socialistiska kulturdebatten,
saknat den personlighet, den
»helfigursgenialitet», för att använda Hedéns
uttryck om Strindberg, eller den expansiva
kraft, som kunde fylla ut en radikal
riddarrustning, den som hängt tom sedan Erik
Hedéns död. Eller kanske är det inte så.
Men inte heller Hedén var ett geni. Han
var bara en lärd man, vilket leder tankarna
till den humanistiska uppsalastudent, som
förhörd om målet för sina studier gav
det blyga men charmfulla svaret att han
»studerade till kulturpersonlighet». Men
lärdomen verkar det visserligen icke, fast
vandrande familjeböcker och notislexikon
spela en framträdande roll i
folkbildningsarbetet. Vad behövs mer, som Hedén hade,
för att bli en kulturpersonlighet? Karaktär?
Vilja? En gynnsam politisk konstellation?
Han yttrade själv en gång att »de
opraktiska, envisa, ensamma» äro de verkliga
ledarna. Men Erik Blomberg är säkert
opraktisk, Victor Svanberg synbarligen
envis och Ebbe Linde litterärt sett ensam.
De ha inte blivit ledare för det.
Att problemet existerar, men att man inom
det socialdemokratiska partiet inte varit klar
över hur det skulle befruktas, visar en passus
i Tidens jubileumsnummer, våren 1939, där
red. Karl Fredriksson gav en exposé över Det
fria ordet i partitjänst. Han levererade genast
den till bibelspråk vordna harangen om
Lidforss och Hedén:
Socialdemokratisk press har pä den kulturkritiska
avdelningen ägt ett par namn av första storleken i
Bengt Lidforss och Erik Hedén. .Med all rättvisa åt
mänga goda pennor har i socialdemokratisk press icke
senare framträtt någon av samma klass . . .
425
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
