Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Hedén — legenden. Av Stig Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stig A hl gr en
Därmed är inte sagt, hur det skulle gått
dessa riddare utan fruktan och tadel, om
de levat 1940 och låtit sina vapen blixtra i
dagens tornej. Det fina med den avlidne
kulturkämpen, sedan han kanoniserats, är
att det bart huggande svärdet stannat på sin
väg genom luften. Det är bara en illustrativ
symbol. Det radikala kulturhelgonet i sin
nisch befinner sig i samma situation som
Herkulesstatyn i en sonett av Prins Wilhelm:
— Nu mänsklighet, nu måste det väl hända
att hydrans huvud krossas med en skräll?
Men nej! Han stelnad står till domedag,
och aldrig, aldrig faller klubbans slag.
Karl Fredriksson hade emellertid ett
kätterskt tillägg att göra, som fyller oss med
förtröstan, ty det visade partiet i färd med att
uppmuntra kritik mot partiet. Vår redaktör
skrev, att »skall det vara hopp om återväxt,
behövs det uppmuntran och utrymme för
unga begåvningar som kan tänkas vilja ägna
sig åt uppgiften. Man måste räkna med att
ungt folk av det slaget kan vara galgfåglar.
Törs man inte släppa fram dem och ta vissa
risker för deras politiska anständighet, så är
det ringa eller ingen vinstchans. Och då får
man nöja sig med medelmåttorna.»
Lyckliga medelmåttor! Dessa risker ha icke
tagits i nämnvärd mån. Det finns en massa
skäl att komma med, varför en radikal
kulturpolitik — dess sista uppflammande hade vi i
Pahlenfejden där Fredrik Ström stred sida
vid sida med det unga litteratörgardet —
negligerats eller rentav motarbetats från
partihåll. De ha allmänt intresse dessa skäl,
ty de höra med i karakteristiken av tiden.1
De omtala för oss att vi alldeles saknar
motstycken till det politiska genomsyrande av de
litterära problemen som utmärkte
Strindbergsfejdens år, då enligt Rickard Lindström
i En socialist »facklig kamp och politik
blandades samman med de litterära frågorna i en
enda jättelik batalj, i vilken vi trodde oss finna
frontlinjerna för och emot arbetarklassen
uppdragna». Erik Hedén, som under
storstrejksåret blivit ryktbar tack vare pamfletten
mot De tigande diktarna, kreerades i själva
verket av denna tid. Dess genius slog sig ner
i hans kroppshydda och tog hans ande med
våld.
1 Kanske någon tänker på svenska författares
vänsterpolitisering under spanienrörelsen år 1937,
1938? Men den erhöll aldrig uppmuntran från
regeringshåll.
Andra argument mot behovet av en
samtida radikal kulturkritik, helt och hållet
fiktiva men kärleksfullt omhuldade, kan
anföras. Sverige vore ett för litet land för
en intellektuell att leva i som free lance.
Lösningen har då varit att låta andens
stridsmän fungera som bokanmälare och med
säsonglitteraturen som medium kåsera över
sin världsåsikt. Därav följer att de välsituerade
prenumeranternas tidningar ha råd att hålla
de finast inrättade hjärnorna, de berusande
stilisterna, namnen för dagen, alldenstund den
svenska pressens enastående kultursidor
finansieras med reklambehovets hjälp, och ingen
är så dum att han kastar bort stora
dyrbara annonser på fattiglappar.
Arbetarpressen med sin magra annonsstock har
inte råd att hålla ett kompani kulturkritiker
av första storleken. Den får på få
undantag när nöja sig med medelmåttorna.
Inte heller detta resonemang håller streck,
hur bestickande det än kan låta.
Förhållandet var ju enahanda på Erik Hedéns tid. Och
det finns i skrivande stund ett par tre
radikala pennor av hög klass, som varken
gått till påven, turken eller Satan.
Förklaringen till Hedéns dominerande
betydelse och hjärtliga förhållande till
socialdemokraterna ligger nog i att han först och
främst var oppositionsman till sitt
temperament. Men aldrig som litteraturteoretiker.
Hedéns konservativa vänner ha gått så långt
att de sökt förklara hans socialism ur en
med åren förvärrad kronisk dövhet, vilken
skulle i förbund med en svag konstitution
ha skapat Hedéns sympati för de åsidosatta.
Ludvig Nordström har i Hedén helt enkelt
sett prästsonen från Össebygarn, som drömde
om ett svenskt folkhem, där de fryntliga
vanorna i det svenska småsamhället
föresvävade honom. Han var — påpekas det —
en lärjunge till Harald Hjärne, den ende som
»gick till vänster». Gick till vänster, men kom
från höger.
Erik Hedéns kritiska idéer spelade
emellertid mindre roll, ty för det socialdemokratiska
partiet symboliserade han på ett kraftfullt,
levande vis den oppositionella andan inom
partiet, då detta ännu var, vad det numera icke
är, ett politiskt oppositionsparti med röda
fanor smällande i motvinden. »Hos
arbetar-ungdomen — sade Torsten Fogelqvist i ett
tal till sina brunnsvikare 191 o — är draget
(smaken för det oppositionella) särskilt starkt,
ty den tillhör oppositionens egen klass. Vi
426
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
