Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Aristophanes’ Plutos 388 f. Kr. — 1940 e. Kr. Av Ernst Nachmanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Nach manson
döma, Riddarna och Fåglarna och andra av
Aristophanes’ komedier deras särprägel, det
är skaldens uppsluppna och outtömliga
fantasi, hans sprudlande och träffsäkra kvickhet.
Man bör tillägga hans munviga fräckhet,
hans hutlösa obscenitet i språk och handling.
Men det är med Aristophanes som med den
unge mannen i Kellgrens företal till Fredmans
epistlar-.
Han talade: man förkjustes. Han berättade vissa
äfventyr af nog vansklig natur, han nyttjade uttryck
i hög grad frie; men alt skedde med den quickhet,
som blott ådrog beundran, de yra språng, den
öfver-halkande lätthet, och framför alt den Glädtighet, som
ej lemnade tid att rådna förrn man skrattat; då
det redan var försent, och då minnet af et skämt
redan gifvit sitt rum åt uppmärksamhet på et nytt.
De äldre komedierna vimla av anspelningar
på samtida förhållanden, de äro späckade
med invektiv och äreröriga beskyllningar
mot samtidens prominenta personligheter och
tvetydiga, eller rättare sagt otvetydiga
angrepp mot deras personliga och
personligaste leverne. Naturalia voro sannerligen
icke turpia på tider, som betraktade
naturlivet och dess digestiva och sexuella
yttringar med naivare och oskuldsfullare blickar
än gamla rouéer, som på ålderns dagar blivit
sedlighetsapostlar.
Mod kan icke frånkännas Aristophanes.
Han stred för vad han ansåg vara rätt.
Vinande storm och virvelvind trädde han
frimodigt i möte, för att citera hans egna ord i
Freden. Kleon, läderhandlaren, demagogen
och krigsivraren, hade år 424 hemfört en
lysande seger över spartanerna vid Pylos
och stod på höjden av sin makt. Vid
Lenäer-festen samma år uppfördes komedien
Riddarna, ett anfall så våldsamt, att väl aldrig
någon offentlig eller enskild person blivit
lika fruktansvärt hudflängd. Med en harm,
som glödde i Heraklesstil, gick Aristophanes
rakt mot den störste och värste. Genom
stanken av sulläder trängde han fram. Han
skydde ej blodet och smutsen, mot
vilddjuret gick han till storm, huru hemskt än
de gula betarna lyste.1 Redan i en av de
tidigaste komedierna, Acharnerna, uppförd år
425, är en hel seen riktad mot Euripides;
hela dennes lager av jämmerfulla gestalter
passera revy, halta, lama, utsvultna. De
följande komedierna äro översållade med
smädliga yttranden av den art, för vilka
1 Läs härom Emil Zilliacus’ essä »Ett politiskt
lustspel frän Athen» i Lans och lyra (Sthlm 1933).
svensk strafflag utkräver böter eller fängelse,
helst när det, som i det här fallet, sker
å tid, ort eller sätt, att ärekränkningen
väcker synnerligt uppseende. Aldrig tröttnar
Aristophanes att okväda den rike knösen
Kallias, Alkibiades’ svåger; i decennier var
denne måltavla för skaldens giftiga pilar.
Visserligen försiggår Platons Protagoras i
Kallias’ hus, men vid allmänbildningsfrågan om
Kallias’ personlighet och personalia skulle
väl ändå de flesta gå bet. Och vem känner
Epigonos, vars kvinnliga utseende kommer
en av de kvinnor, som i början av
Kvinnoriksdagen öva sig för det tillämnade
uppträdandet i folkförsamlingen, att glömma
det hon skall tala till män? Eller den eländige
tullsnoken Thorykion, som i Grodorna beskylles
för att föra krigskontraband till
Peloponnesos ? Jag tänker, att de äro lika okända för
de flesta nutida människor som åtminstone
för mig den där kåsören i någon
Stockholmstidning, som nu hedrades med en egen
nid-visa i Karl Gerhards revy. över huvud taget:
den som icke är nära förtrogen med det
politiska, sociala och litterära livet i det
slutande fyrahundratalets Athen, den som
därtill inte genom det attiska vasmåleriet fått
sin blick öppnad för det dåtida athenska
folkets mentalitet och livsvanor i helg och
socken, kan endast med svårighet och hjälp
av de lärda kommentarer, som alexandrinska
grammatici sammanskrivit, taga sig fram i
och fullt förstå den Aristophaniska komedien.
Ordets obegränsade frihet var livsvillkoret
för och livsnerven i Aristophanes’
verksamhet. När den politiska utvecklingen i Athen
under det peloponnesiska krigets
påfrestningar klavbundit talets autonomi, då tvingas
också Aristophanes liksom sina medbröder
bland komici att gå andra vägar. I Plutos
saknas all polemik. Det är för resten så,
att många av de största författarna,
exempelvis Holberg, på ålderdomen visa böjelse
för allegorisk tankediktning. Plutos har
närmast karaktären av en allegori. Den predikar
den snusförnuftiga läran, att den situation
är den bästa för människan, där hon
anspråkslöst och redligt föder sig med arbete
och sparsamhet. Intet överflöd, men inte
heller någon nöd.
Innehållet i Plutos är i korthet följande.
En fattig athenare vid namn Chremylos
har frågat oraklet i Delphi, om han skall
uppfostra sin son till en anständig människa
eller till en lump. Han får det sällsamma
448
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
