Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Aristophanes’ Plutos 388 f. Kr. — 1940 e. Kr. Av Ernst Nachmanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Nach manson
År 1551 lät Hans Sachs uppföra en Pluto
(sic), ein gott aller reichthumb, ein comedi
mit 11 person zu recidirn, unnd hat fiinf
actus. Nämnas må ock, att Hans Sachs
skrivit ett Kampfgesprech zwischen fraw
Armut unnd Pluto, dem Gott der
reichthumb, welches undter ihn das besser sey.
Andra bekanta män, som särskilt sysslat
med Plutos, äro Erasmus av Rotterdam och
Philipp Melanchton, som 1521 utgav en
specialupplaga.
År 1588 uppfördes Plutos på grekiska i
Cambridge. En mängd engelska
översättningar kunna antecknas från 1600-talet. En
av dessa bär på titelbladet följande motto:
Some dare affirm that Comedies may teach
Möre in one hour than some in ten can preach.
Bland de engelska dramatikerna, som ha
beröringspunkter med Aristophanes, bör
främst Ben Jonson nämnas. Och av
Aristophanes’ komedier har han bäst känt Plutos.
Från den tog han grundidén till sitt stycke
The Staple of Newes. Dock har där gubben
Plutos blivit Lady Pecunia, Infanta of the
Mynes, a noble, young, free, gracious Lady,
som alla jaga efter.
Vid ingången till den franska renässansen
står en man, vars sprudlande fantasi och
groteska skämt i mångt och mycket
påminner om Aristophanes. Själv betecknade
sig Rabelais som abstracteur de quinte
es-sence, men på ett ställe i Pantagruel talar
han om Aristophane le Ouintessential. Hans
många citat ur Riddarna, Getingarna,
Fåglarna och kvinnokomedierna intyga också
hans Aristophanesstudier. Att Plutos icke
lockat den glade gycklaren, är mindre att
förvåna sig över.
År 1549 utkom den franska plejadens
ryktbara stridsskrift La Deffence, et
Illustration de la langue Francoyse. Den mynnar ut
i två huvudpunkter: man bör dikta på franska
och man bör imitera antiken. När plejadens
främste man, Pierre Ronsard, samma år
skall exemplifiera detta program, sker det
genom en översättning av Plutos, vilken
uppfördes i Collège de Coqueret. Att Ronsard
sedermera kom bort från Aristophanes och
sökte inspiration särskilt hos Pindaros, är en
annan historia.
Nämnas må, att samma år, 1549, utgav
den franske skalden Jean Giraud en
förnämlig specialupplaga av Plutos med latinsk
översättning. Den var tillägnad Margareta
av Navarra, Frans den förstes syster,
Hepta-mérons författarinna, och naturligtvis
liknades den vittra damen i dedikationen vid
Pallas Athena.
Racine har i sin pjäs Les Plaideurs
efterbildat Getingarna. Men som han själv säger i
sin Préface, är hans stycke egentligen endast
ett experiment för att utröna, »si les bons
mots d’Aristophane auraient quelque gråce
dans notre langue». Det ha de
uppenbarligen icke haft. I varje fall mottogs Les
Plaideurs vid uppförandet 1668 i Hotel de
Bourgogne mycket kyligt. Moliére var, som
jag här inskjuter, alldeles främmande för den
grekiska komedien. Och för övrigt, även om
han fått uppslaget till École des maris från
Terentius’ A delphi, står han på det hela
taget nästan alldeles fri även i förhållande
till de romerska komici.
Dnn franska klassiciteten hade över liuvud
taget föga känsla för Aristophanes. Boileau
avfärdar honom bryskt i sin Art poétique.
Voltaire talar på ett ställe i sitt Dictionnaire
philosophique om »ce poète comique qui n’est
ni poète ni comique». Och Mme de Staël,
som på det bela taget föga skattade antiken,
känner obehag. Det kan vara av intresse att
läsa, huru hon söker förklara fenomenet
Aristophanes. »C’est que les Grecs avaient le
bon goüt qui appartient à 1’imagination, et
non celui qui natt de la moralité des
senti-mens», och vidare: »L’exclusion des femmes
empëchoit aussi que les Grecs ne se
per-fectionassent dans la comédie. Les auteurs
n’ayant aucun motif pour rien ménager, rien
voiler, rien sous-entendre, la grace et la
finesse devoient nécessairement manquer à
leur goüt.»
Ett undantag från den allmänna
straffdomen bildar André Chénier. Trots sin
antikdyrkan blev han främmande för den attiska
tragedien med dess djupa ödestragik och
höga patos. Desto grundligare har han pejlat
Aristophanes. Han hade sinne för den
politiska polemiken med dess hänsynslöshet och
obändiga kraft, han njöt -—■ och tycks ha
varit den förste som gjort det — av den
friska naturlyriken i körsångerna. Men
Plutos har varken körsånger eller polemik.
Chénier tyckes icke ha intresserat sig för
denna komedi.
Det gjorde däremot George Sand. Hon var,
säger Levertin, »en genial och outtröttlig
bok-makerska». Och »när åldern började bleka
hennes blod», skrev hon inte bara den obe-
450
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
