Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Dödstanken hos Hjalmar Bergman. Av Hans Levander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dödstanken hos Hjalmar Bergman
Av Hans Levander
i.
ÖDSTANKEN genomgår Hjalmar
Bergmans diktning som ett ledmotiv, så djupt
rotat i hans konstnärliga individualitet, att
det finns få verk av hans hand, även bland de
obetydliga, där det icke spåras. Så låter
författaren en av de m’arionettliknande figurerna
i den kvicka komedisatiren Dollar, den ytliga
och pratsamma skådespelerskan fru Julia
Balzar, fälla styckets allvarligaste replik:
Man tror att man har roligt... Tror att man är lycklig
och gör lycklig. Det är som ljusen på en fest. Man
stirrar sig blind på lågorna och glömmer att de snart
slockna. —• Tro efter tro slocknar; till sist finns bara
tron på döden kvar — men så är det också den som
gör’t.
Publiken håller inne med skrattsalvorna, man
lyssnar gripen. Marionetten blir människa, ty
hon visar sig ha kunskap om det enda vissa,
döden. Mycket ofta är det också just
dödstanken som sätter denna speciellt Bergmanska
prägel på de skisser och noveller, som
diktaren strödde kring sig i tidningar och
tidskrifter. Med sin i februari detta år publicerade
bibliografi har Edgar Lund verksamt bidragit
till förståelsen av Hjalmar Bergmans verk
icke minst genom den samvetsgrant uppgjorda
förteckningen över denna ymniga
produktion. Det har därigenom blivit möjligt att med
ett rikare och genom sin fullständighet
säkrare material än förut undersöka Hjalmar
Bergmans egenartade diktning, fånga dess
utvecklingslinjer och fixera dess grundtankar
och djupast personliga drag. Ju mera man
läser hans verk, desto tydligare framträder
dess stomme och det blir allt mera klart,
att vad Hjalmar Bergman innerst ville nå i
sin människoskildring, det finns i väsentliga
delar antytt eller klart utsagt redan i
debutböckerna.
Ett par månader före sin död skrev han för
studenttidningen Ergo den gripande dialogen
Ergo sunt om en liten människa som vågar
trotsa själva Döden, därför att hon redan är
— »död». Om man från detta Hjalmar
Bergmans sista opus nystar upp hans
konstnärs-skaps Ariadnetråd genom huvudverken, tjugo-
talets mästarroman Chefen fru Ingeborg, över
de mörka årens centrala diktskapelse, den
djupt personliga släktkrönikan En döds
memoarer ända till de trevande och ofta
förbryllande ungdomsverken Blå blommor,
So-livro och Maria-dramat, är åtminstone ett
motiv tydligt skönjbart i dem alla —
dödstanken.
2.
Jan Arnberg, den olycklige hjälten i En
döds memoarer, frestas av Mammon,
maktlystnad och erotiska fantasier och faller döden
till:
Ty Gud allena är frälsning från döden, och vad ej är
i Gud, det är förruttnelse.
Den religiösa formulering, som dödstanken
här fått, är värd att ta fasta på. Motivet kan
nämligen väl åskådliggöras med hjälp av
teologiska distinktioner av dödsbegreppet.
Redan det första verk, där tanken
förekommer, tillika Bergmans debutarbete, Maria,
Jesu moder, har ju ett religiöst ämne.
Visserligen är det inte troligt, att Bergman fått
själva uppslaget från bibelns dödsbegrepp.
Biografiska uppgifter liksom partier av hans
verk vittna om diktarens intresse för vissa
religiösa frågor — Kristusgestalten bl. a. —
men han var dessutom beläst i filosofiska
skrifter och grubblade tidigt över väsentliga
ting. Vill man tränga in till problemets kärna
är det emellertid givande att ta den teologiska
uppfattningen av begreppet död till
utgångspunkt.
För att blott bruka allmänt religiösa
definitioner räknar det teologiska språkbruket
med tre slag av död: lekamlig, andlig och evig.
För Hjalmar Bergman existerar kroppens död
och själens. Med själens död eller den andliga
döden — här synonymt brukat —- menar han
en gradvis skeende uppluckring av
personlighetens grundvalar genom vissa tankar,
lidelser och gärningar. Om den tredje dödsarten
talas icke i Bergmans skrifter, men
konstnärens självförruttnelse (Clownen Jac) är för
456
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
