Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Dödstanken hos Hjalmar Bergman. Av Hans Levander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dödstanken hos Hjalmar Bergman
honom av så allvarlig och fruktansvärd vikt,
att den väl kan associeras med den fördömelse
bibeln inlägger i uttrycket evig död.
I syndafallsberättelsen hotar Herren Gud
den som äter av kunskapens träd med döden,
här att fatta som själens död. I Hjalmar
Bergmans tre första verk har dödstanken en
utformning, som kan anknytas till detta
bibelställe. Främlingen i Maria-dramat, Jesu
fader, vill bitter och desillusionerad draga sig
tillbaka till öknen. »Där lefva de döda.» Och
när Maria förbittrad får vetskap om sonens
skenbara viljesvaghet och vankelmod,
utbrister hon:
Ack, hade icke en grubblare skänkt lifvet åt din son,
hvem hade då täflat med hans styrka?
Ty grubblarnas värld är icke de levande
människornas och alltför mycken kunskap dödar
viljan till liv och kraften till handling. Samma
bittra erfarenhet gör Sclivro. När prinsen
kommit ur striden med livet i behåll, yttrar
hans vise lärare Savagrin: »Det är icke blott
de döda, som äro döda», och när han slagits
till marken av olyckan och i all sin förnedring
återser dottern, utan att vara känd av henne,
är det med djup mening han på hennes fråga
svarar: »Din fader är död.» Illusionen har
rämnat, uppifrån och ända ned, och prins Solivro
har genomskådat livet.
Myten om kunskapens träd var en levande
och ödesdiger realitet för diktare och
psykologer under adertonhundratalets sista
decennier. Reflexionssjukan blev
romanhjältarnas dominerande själsliga lyte och sviterna
hade förödande verkningar. Den som drack ur
visdomsbrunnen behövde inte ge ögat i pant,
men hans blick riktades inåt, mot själens
lönliga liv, och såg, vad människan icke får
se utan att taga skada till sin själ. Maladie de
la volonté — därav lida både Turgenjevs
frasrike Rudin, Bourgets och Huysmans’
dekadenter, Jacobsens de Melankoliskes Kompagnie,
Garborgs trætte mænd, Ola Hanssons
sensibla erotiker och Söderbergs flanörer. Utan
tvivel bör också Hjalmar Bergmans unge
sagoprins betraktas som en icke alltför sen ättling
av detta viljeförlamade släkte.
Blå blommor ger knappast någon ny
utformning av dödsmotivet. Solivro var »skrivet
för de döda som ännu leva» (Linder: Hj. B—s
läroår), och hjälten i Blå blommor, den
desperate mordbrännaren och besvikne
drömmaren Bengt, ger sin bittra livserfarenhet i
orden: »Det är galet att lefva, när det är tid
att dö.» Sviken i lyckolängtan och
kärleksdrömmar har han genom sin brottsliga
gärning dödat sin själ. Ty syndaren är andligen
död. Händelseförloppets egendomligt
klarsynte kommentator, den lille predikanten
Eriksson, formulerar tanken i sina reflexioner
om brottslingar:
Att de dö, det har jag ingenting emot... Det ohyggliga
är att de inte dö... Att de lefva. Brutna. Förstår ni?
Det är inte som det ska vara.
Samma tanke finns hos Dostojevskij, som bland
andra inspirerat Bergmans berättelse. Den
ryske författaren låter sin olycklige hjälte,
Raskolnikov, utbrista, säkerligen i
anknytning till religiös terminologi: »Har väl jag
dödat den gamla kvinnan ?. . . Mig själv har
jag dödat, men inte henne. Stendöd är jag
sedan den tiden, död för evigt!»
3-
De verk, där Hjalmar Bergman klarast
exponerat sin dödsuppfattning, En döds
memoarer och Chefen fru Ingeborg, räknas till
de konstnärligt fullödigaste i hans produktion,
och den förstnämnda romanen är jämte
Clownen Jac säkerligen hans djupast personliga
diktskapelse. De båda verken komplettera
varandra. I En döds memoarer är ledmotivet
den andliga döden, själens död; i Chefen fru
Ingeborg är grundtanken ett fruktansvärt
enten-eller — kroppens död eller själens.
Släktkrönikan åskådliggör själens förruttnelse
hos viljesvaga människor, medan
Stockholmsromanen skildrar hur en stark och sund
kvinna segrar över den andliga döden genom
att frivilligt taga sitt liv.
En döds memoarer utgör i Hjalmar
Bergmans diktning den brännpunkt, i vilken
dödsmotiven samlas och brytas. Genom att
behandla temat i en släktkrönika, som spänner
över sex generationer, får diktaren anledning
att syssla med problemet liv och död i
mångfaldiga relationer. Med sin fina studie över
romanen, Om alla själar äro en och samma
(Under världskrisen), har Hans Larsson
särskilt velat fästa uppmärksamheten vid
släktens psykiska arv och anknutit Bergmans
uppfattning av Arnfeltarnas och Arnbergarnas
»släktsjäl» till det gamla plotinska
världs-själsbegreppet. Genom denna åskådning
utplånas gränserna mellan liv och död, och när
människoskildringen förtätas i extatiska
scener, måste figurerna transcendentaliseras.
Det är också fallet. Händelseförloppet glider
457
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
