Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Från Filipstad till boulevard Edgar Quinet. Av Nils Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Forssell
Också i inledningen till boken Bland
lager-krönta bohemer återfinnes samma
äktvärm-ländska miljö, nu i de självbiografiska
barndomsminnenas episka form. Med pampiga
drag skymtar här fadern, disponenten Carl
Bergström. Med ståndsmedvetet allvar
reagerar han mot sonens konstnärsdrömmar så
att han kräver och genomdriver, att denne
för säkerhets skull först skaffar sig
gesällbrev som målare. Sigge Bergström
genomgick emellertid denna obönhörliga faderliga
tuktan utan att vare sig brytas eller böjas
och också utan att förneka sina dynastiska
brukstraditioner. Visserligen förklarar
författaren att saken kostat honom flera
dyrbara år. Men vem vet någonsin, vad som
kunnat lura på ens väg, om den tagit en
annan kosa ? Det hände en gång, att en fransk
emigrant, som lämnat landet som ung
sjöofficer, tjugo år efteråt krävde pension som
amiral av den nyinsatte Ludvig XVIII:s
sjöminister. Denne svarade: »Ni glömmer att
om Ni stannat kvar i tjänsten, skulle Ni
ha stupat vid Trafalgar.» Författaren erinrar
även om att han varit i gott sällskap under
dessa sina gesällår. Oskar Bergman, Arvid
Jacobsson, John Sten, Ivar Kamke, Olle
Ågren och Karl Isaksson ha liksom han
följt de gamla klassiska mästarnas föredöme
och börjat yrket från själva basen.
För övrigt kallar Sigge Bergström dessa
sina skisser ocli randanteckningar från
bohemens värld »en anspråkslös krans av minnen,
samlade under en oftast lycklig samvaro med
fem konstnärer, som gått före in i det okända».
Därvid räcker han oss en pikant bukett av
träffsäkert reportage och spirituella
reflexioner, men han beledsagar denna gåva med en
hel rad instinktiva, fängslande interiörer och
intima, ofta flående personliga
karakteristiker ur svensk konsthistoria omkring och efter
sekelskiftet. Hela tiden är författaren
personligen med i skildringen. Han har
värmlänningens hela okonstlade men ändå väl
behärskade berättargåva. Framställningen
smyger sig i regel nära till innehållet utan
att därför förlora i stil och överblick.
Utom det välkända värmlandsstaffaget
och den intimt upplevda västkustmiljön
utgöres bakgrunden av Göteborgs
konstnärskretsar omkring Carl Wilhelmsons vederhäftiga
gestalt och — sist men ej minst — Paris.
Härvid kommer den ovannämnda tveklangen
mellan det mondäna och det provinsiella till
sin rätt. Det är främst Paris av år 1904,
landåernas tid, innan bensinlukten
genom-pyrde Champs-Élysées och boulevarderna,
den tid, då 1200 francs kunde anses
tillräckligt som en reskassa för ända till tio
månader. Och dock — det kan ifrågasättas,
om världskrig och så kallad trafikkultur satt
ett så vidare djupt skiljemärke i den franska
metropolens innersta livsfunktioner. Paris är
nog och förblir det konglomerat av
småstäder, som författaren mötte vid sitt första
förälskade besök. Kan man ej alltjämt på
Paris tillämpa den grekiske skaldens ord om
sin hemort:
Staden, o Hyrnos, är kvar,
fast folket är annat i staden!
Ja, har ens folket egentligen ändrat sig i
väsentliga ting? Åtminstone den, som skriver
dessa rader, skulle mycket väl kunna tänka
sig, att följande sceneri, som upprullas av
Sigge Bergström, utspelade sig i nådens år
1940 likaväl som år 1904. Det var på
boulevard Edgar Quinet, bakom Gare
Montpar-nasse, som en ambulerande cirkustrupp brett
en trasig matta över asfalten och med ett
par skrällande trumpetstötar lyckats samla en
fåtalig publik omkring sig. Tvärs över gatan
hade mellan stolpar av stålrör spänts en lina,
på vilken en starkt sminkad dam, iförd ytterst
bristfälligt stoppade trikåer och med ett
japanskt parasoll i handen, vandrade sin
vickiga väg. Just i samma ögonblick kom ett
begravningsfölje ut från en sidogata och
passerade långsamt förbi scenen.
Lindan-serskan blev ett ögonblick stående, så orörlig
som omständigheterna tilläto det, sjönk ner
med ena knäet på linan, böjde huvudet ner
mot bröstet och gjorde i denna ställning
korstecknet upprepade gånger, tills tåget
passerat.
Visserligen förekommer hedervärt och
allvarligt sinnat konstnärsfolk väl också under
nordligare luftstreck. Författarens
lands-maninna Selma Lagerlöf har exempelvis
skildrat ett sådant i »En herrgårdssägen».
Men scenen från boulevard Edgar Quinet är
ändå särskilt drastisk. Då lindanserskan mitt
under sin prestation knäböjer för Hans
Majestät Döden, ter det sig som en sorts
återförsäkring mot yrkets vanskligheter, som
synes vara djupt motiverad av äkta katolskt
tänkesätt. Varför icke fästa ett så symboliskt
och så måleriskt minne vid duken? Är det
en tillfällighet, att boulevard Edgar Quinet
också för den, som skriver dessa rader,
474
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
