Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Hemlängtan (Avsnitt ur ett arbete). Av Harry Martinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hemlängtan
(Avsnitt ur ett arbete)
Av Harry Martinson
Mänskans känsla av egen otillräcklighet och hennes plågsamma medvetande därom är större eller mindre allt efter hur hon längtar.
Längtan är något som kan väckas, underblåsas och stegras, men ännu mer är den något givet: en ingivelseström ur livets gåtfulla krafter själv, som verkar liksom draget på en eld. Den andliga förbränningen ökas och processen kan avläsas i oron. Oro är hängivenhet åt för många håll samtidigt. Ur känslan av oförmågan och omöjligheten att kunna fullfölja alla dessa hängivenheter stiger längtandets olycka likt en guppande kork ur vågen. Men vad gäller frågan om inte alltid den enda, den samma, den stora: varför lever vi? Och hur mycket skall jag hinna med att få detta varför besvarat.
Det är på jordytan som detta besvarande skall göras. Indiern, Gaotama försökte besvara frågan sittande, med slutna ögon och inåttänkt. Men den vite mannen sökte sig exotiska svar som tänktes ligga i jordytans utsträckning. Dessa svar som aldrig blevo funna krävde dock resor, vidlyftiga resor. Så blev den vite mannen geograf och kartograf, jordläsare, jordforskare.
Han jagade Maya på hav, i skogar och på prärier. Överallt påträffade han samma livslagar. Förflyttningen var därför på ett sätt totalt meningslös, men längtan tog inga skäl, oron ingen reson. Han drevs. Han drevs som vore han ett får under sin egen längtans svarslösa herde.
För det mesta väntade liksom i Paysandu slakterierna vid horisonten och köttkonservoptimismen kringsvallade fåren med dödande stupidglada vågor.
I världens hemmabyar satt folk som undrade varför, som längtade hemligt, men kände svindel och slog sig till ro som bönder. Girigheten om tinget eller den funna lyckan i könslivet band dem till ett stilleståndsliv. De företog sina tusenmilsresor fram och tillbaka i plogfårorna. Deras Maya gav bröd, trötthet, sömn och könsakt, gjorde barn. De läste de hemkomna breven som den vita rasens mayajagande barn sände västerifrån, lögnaktiga brev med en fjärrspänning i orden som inte alls motsvarade de lokale forhold på någon punkt av jorden, utan som fortfarande voro en geografibetonad form av evighetsspråk, ett omedvetet tillkommet kosmiskt fjärrskryt, ofta sprunget ur ren sorg eller fjärrgirig hävdelseträngtan. De stora orden fastnade aldrig i halsen, men vad gjorde det när man talade å viddens vägnar, geografiens, himlakroppens. Man representerade. Redan i vita rasens småskolor, avdelning Skandinavien, ort Oskarsboda hade man fått lära sig att representera. När detta förenades med att man också strävade att överblicka sitt längtansrum (all världen) och man vågade sig ut på dess tummelplatser för att eggas, oroas, överretas, blaseras och förslöas, då kom längtandet in i sitt materieförvandlande skede, man slet sig fram på fyrdurk till Colombo, eller man skar av trettonhundra fårstrupar om dagen på slakterierna i Paysandu.
Det låg för dessa ynglingar alltid något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
