Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Hemlängtan (Avsnitt ur ett arbete). Av Harry Martinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H e m lä n g t a n
(Avsnitt ur ett arbete)
Av Harry Martinson
V Ji ANSKANS KAN SLA av egen
otillräcklighet och hennes plågsamma
medvetande därom är större eller mindre allt
efter hur hon längtar.
Längtan är något som kan väckas,
underblåsas och stegras, men ännu mer är den
något givet: en ingivelseström ur livets
gåtfulla krafter själv, som verkar liksom
draget på en eld. Den andliga förbränningen
ökas och processen kan avläsas i oron.
Oro är hängivenhet åt för många håll
samtidigt. Ur känslan av oförmågan och
omöjligheten att kunna fullfölja alla dessa
hängivenheter stiger längtandets olycka
likt en guppande kork ur vågen. Men vad
gäller frågan om inte alltid den enda, den
samma, den stora: varför lever vi? Och
hur mycket skall jag hinna med att få
detta varför besvarat.
Det är på jordytan som detta besvarande
skall göras. Indiern, Gaotama försökte
besvara frågan sittande, med slutna ögon
och inåttänkt. Men den vite mannen sökte
sig exotiska svar som tänktes ligga i
jordytans utsträckning. Dessa svar som aldrig
blevo funna krävde dock resor, vidlyftiga
resor. Så blev den vite mannen geograf
och kartograf, jordläsare, jordforskare.
Han jagade Maya på hav, i skogar och
på prärier. överallt påträffade han samma
livslagar. Förflyttningen var därför på ett
sätt totalt meningslös, men längtan tog
inga skäl, oron ingen reson. Han drevs.
Han drevs som vore han ett får under sin
egen längtans svarslösa herde.
För det mesta väntade liksom i Pavsandu
slakterierna vid horisonten och köttkon-
servoptimismen kringsvallade fåren med
dödande stupidglada vågor.
I världens hemmabyar satt folk som
undrade varför, som längtade hemligt, men
kände svindel och slog sig till ro som
bönder. Girigheten om tinget eller den funna
lyckan i könslivet band dem till ett
stille-ståndsliv. De företog sina tusenmilsresor
fram och tillbaka i plogfårorna. Deras
Maya gav bröd, trötthet, sömn och könsakt,
gjorde barn. De läste de hemkomna breven
som den vita rasens mayajagande barn
sände västerifrån, lögnaktiga brev med en
fjärrspänning i orden som inte alls
motsvarade de lokale forhold på någon punkt av
jorden, utan som fortfarande voro en
geografibetonad form av evighetsspråk,
ett omedvetet tillkommet kosmiskt
fjärr-skryt, ofta sprunget ur ren sorg eller
fjärr-girig hävdelseträngtan. De stora orden
fastnade aldrig i halsen, men vad gjorde
det när man talade å viddens vägnar,
geografiens, himlakroppens. Man
representerade. Redan i vita rasens småskolor,
avdelning Skandinavien, ort Oskarsboda hade
man fått lära sig att representera. När
detta förenades med att man också
strävade att överblicka sitt längtansrum (all
världen) och man vågade sig ut på dess
tummelplatser för att eggas, oroas,
överretas, blaseras och förslöas, då kom
längtandet in i sitt materieförvandlande
skede, man slet sig fram på fyrdurk till
Colombo, eller man skar av trettonhundra
fårstrupar om dagen på slakterierna i
Paysandu.
Det låg för dessa ynglingar alltid något
493
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
