- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtionionde årgången. 1940 /
497

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Hemlängtan (Avsnitt ur ett arbete). Av Harry Martinson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bränt hår och bränt horn genom vattnet och snart rann vattnet högt över en själv, där man låg på ena höften.

Sådana åskväder upplevde de ofta och svor över dem. Ja, dessa åskväder efterlämnade ett slags raseritillstånd för vandrarna att medföra och tugga på. De var alldeles stämningslösa, de bestod bara av söndertrasade vattenkaskader och vanvettiga kanonader, meningslösa titaniska bombardemang mellan tomma trädlösa horisonter.

Efteråt var luften kall, häftigt kyld genom avdunstningens krafter, en regndimma drevs av och an av vinden över slätterna, slets sönder, förtätades åter och morgonsolen steg direkt upp ur markhorisonten dallrande över en kall regndimma, som liknade en milsvitt svävande kallsvett uppstigen från alla marker i Paysandu.

Undra på att peonerna var morgonsupare! Kylan efter en pampero krävde helt enkelt ett hettande råskölj i halsen av pampans brännvin cañan. I almazenerna hängde peonerna redan före soluppgången och söp sig varma efter åskvädren. Sådana morgnar höll sig handlaren uppe i tid, skruvade nya kranar i cañatunnorna, lade fram galletas och hängde nya lökknippen i taket, öppnade burken med dolci, marmeladen som knappt kunde skiljas från den smörja man smorde de stora oxvagnarna med. Sedan väntade han bara på att få höra hästtramp på staketvägen från La Cano där peonernas jordkulor lågo tätt, allesammans med lika översvämmade jordgolv och alla lika fuktiga och kylda. Ty i verkligheten bodde alla peonerna här i källare, eller åtminstone i hus av källarutseende och källarkaraktär: hus byggda och uppmurade av utskurna jordstycken och marktuvor. Att de från almazenen tog hem en kanna brännvin också till familjen var bara i stil med detta. Många pojkar var därför redan vid tioårsåldern fullt insupna och kom inte sällan berusade till någon av regeringens ambulerande skolor.

Martin, Helge och John observerade allt detta och gömde det i sina hjärtan, men kunde inget göra. Allting på denna del av den uruguaiska pampan tycktes försiggå utan plan, men snart märkte de att här var så fattigt att ingenting fanns att göra några planer av. Så enkelt var det med den saken.

Peonernas jordruckel saknade varje spår av prydnad, golvet var av svartstampad jord och väggarna av gråskrovlig jord. Det fanns inget fönster, bara en glugg åt norr med ett skynke att sätta för vid regn eller om natten. Stolar fanns inga. Man satt på kokranier. Bord inga (fast man hade bort kunna göra dylika av ben från de många skeletten, men man saknade förmodligen skruvar). Väggprydnader inga, möjligen några halvpornografiska småbilder klippta från de i detta land så vanliga illustrerade tändsticksaskarna. Någon gång kunde man också få se något litet prydnadsarbete förfärdigat av vaxtändstickor. Men annars intet.

Alla sådana ruckel var lika och mottagandet då man kom till något av dem var detsamma från gång till gång. Det var som hade de tre landstrykarna alltid kommit tillbaka till en och samma koja. Man visste precis på förhand vad de skulle göra inne i kojan. Bjuda matè, framställa samma frågor, svära samma eder, steka asadon på gallret, sticka den med den alltför långa kniven som kom ut på andra sidan, bjuda omkring av det stekta, sitta svartsjuk och bevaka kvinnornas ögonkast och minsta rörelse. Den lilla lycka som fanns i dessa hus tycktes vara grupperad kring matèet och asadon. I fall den någonsin var grupperad kring kvinnan så var det i varje fall omöjligt att se. Svartsjukan var för kompakt. Stämningen var därför stupid. Man skyndade att bjuda främlingen matè och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1940/0557.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free