Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Hemlängtan (Avsnitt ur ett arbete). Av Harry Martinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
asado för att han desto fortare skulle fortsätta över slätterna och detta gjorde han för det mesta med en lättnadens suck. Materiell fattigdom, andligt armod, fåordigt slö jargong och en för all trivsel nedsmulande svartsjuka behärskade denna slätt. Det dröjde inte länge förrän den började ta på nerverna hos de tre. Det småskurna och infängslade som de flytt ifrån i sin egen hembygd upprepades här. Grälen började, stickorden korsade luften. Man var ung i benen men grälhärsken i själen. Efter en tid gick de fullständigt ensamma var för sig trots att de gick vid varandras sida. De gick på jargongens slätt och de läste hopplöshet i ögonen på själva de omedvetna kreaturen, dessa som överallt vart de gick omkretsades av slakterihorisonterna. Den som kunde trivas i detta land måste vara en skurk och den som inte trivdes där måste förr eller senare bli en skurk. Här slaktades deras i hemmalandets barnvisor omsjungna skällko och gullrosa två tusen gånger om dagen. Och så förvirrad av hettan blev man, att man för varje steg tyckte sig knuffa solen med pannan mot norr, mot ekvatorn. Den blev allt mindre en sol, alltmera en klubba som bultade en i skallen med sin glödrödhet. Deras hemlängtan var nordlig, men blev paradoxal för dem emedan den på sin kurs först måste skära ekvatorn. När deras sinnen omsider motvilligt godkänt detta förhållande tyckte de sig längta — hem till ekvatorn. Om nätterna låg de kring kogödseleldarna och längtade efter kvinnor. Mankönets oro och körtelförbannelse förde dem från intighet till intighet. Kosmos förtryckte deras själar och livsvanornas chargering kring hela jorden förtätade sig till ett aldrig utsagt men natt efter natt laddat skri på denna slätt, denna den hungrigt ätande världens sydliga gräsöken för köttkonserver som skeppades norr över för att bli ätna av längtare som från längst i norr längtade hit till sydligaste sydsöder av jorden.
Det var som om mänskan medan hon var upptagen av det geografiska helt glömde det skälvande anatomiska, det allmängiltigt för hela jorden fysiskt inåtvända i kosmos. Men också det konsekvent utåtvända, det astronomiska. Oron hade valt sin kategori, den kategori som kunde stämplas med de mänskliga fötterna, steg för steg genom vandring.
Så gick de med hela sin ras’ sjuka, att längta bort och att längta hem. Tillfreds med att vara på väg någonstans, otillfreds med det uppnådda. Med speglande sked skummande jordytans väldiga bildvärld. Utan fördjupning i någon varmt sammanknuten älskog, eller i någon gruva eller livsrot som var allduglig eller allestädes på jorden tung av giltighet. Tre vandrare, som lika litet som andra visste vad de hade att göra i Paysandu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
