Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sigmund Freuds kulturpsykologi. Av J. Hodin - Psykoanalysens panorama - Vår tids spegel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. H o d i n
begripligt-abstrakta tänkesättet först började
utveckla sig, försiggick tänkandet i symboliska
föreställningar. Det är också
kulthandlingar-nas, de religiösa myternas, sagornas och
hjältedikternas innersta väsen. I drömmen blir
vår förmåga att skapa begreppsmässiga
relationer försvagad och vi återvända till den
infantila tankenivån.
I de första epokerna av den mänskliga
kulturutvecklingen finna alla med affekterna
sammanhängande föreställningar sitt uttryck
i religionen. Myt och kult äro icke tänkbara
utan religiös tendens. Religionen är den
mäktigaste och främsta vårdarinnan av alla
kulturförvärv. Hon är en av livets stora
kompromissbildningar. I det att den röjer väg för
en högre civilisation tillfredsställer den
individuella ouppfyllbara och förträngda
driftskänslor. »Enär det omedvetna har
medverkat vid uppkomsten av alla psykiska och
kulturella föreställningar, i religion och sed, i
språk och rätt, är det fulla förståendet av
dem omöjligt utan kännedom om det
omedvetnas arbetsmetoder.» Psykoanalysen
sträcker numera sitt inflytande så vitt som epokens
tänkande över huvud räcker. Språkvetenskap
och psykologi, filosofi och biologi,
utvecklingslära och kulturhistoria, konstvetenskap
och pedagogi ha lika mycket att tacka
psykoanalysen för som sociologin och de skapande
personligheternas psykografi.
Vår tids spegel
Det som är av vikt för mig är
människans eget framåtskridande.
André Gide, 1935.
I sin bekanta essay »Människan och
kulturen» skriver Johan Huizinga: »Sund skall
väl ingen vilja kalla vår tidsålders kultur.
Men redan i frågan om vilka symptom som äro
de sjukliga eller rent av kritiska gå meningarna
isär, för att icke tala om botemedlen.»
Hui-zingas kulturhistoriska vetenskaplighet i
registreringen av nutidsfenomenen måste även
notera vår tids kulturfientlighet, och han
nödgas därvid ärligt fråga: »Veta vi egentligen
riktigt vad vi mena, då vi säga kultur?»
Det försök han gör att klargöra begreppet
kultur och finna medel att böta den lämnar
oss dock oberörda. Såret är för djupt, eller
för att fasthålla vid sjukdomsföreställningen,
det onda är för oroväckande för att vi skulle
kunna nöja oss med estetisk-etiska
trösteord. Massorna måste uppfostras till kultur!
När vi själva icke veta vad kultur är?
Men Huizinga skyndar till:
Om vi blott ersätta det alltid svävande »kultur»
med italienskans klara »civiltà», så veta vi det redan.
Civilitas är ett ordnat statsväsens allmänna tillstånd
och varje individs personliga beteende som en
civiliserad, fri och ansvarig civis, polites. Så vore det
politiska, staten, erkänt som kulturens ram. Men blott i
den meningen att denna civilitas verkligen vore
humana, att den omfattade mänskligheten, att i denna
civilitas humana (Dante: Monarchia) just de mångas
och olikartades fredliga sammanlevnad och
välvilliga inbördes förstående vore förverkligade.
5
I hur många liknande och skilda versioner
ha vi icke redan hört detta ädla ordspel,
berusat oss därav, bedövat oss och dock icke
helat vår tids sjukdom? Massorna måste
uppfostras till kultur! Det heter hos Hiuzinga:
»Endast det etiska fasthållandet vid ett
sum-mum bonum gör massorna till kulturbärare.»
Hur är det möjligt att uppnå?
I en äkta, djup, ren och levande tros herravälde
skulle ansatsen till ett kulturens tillfrisknande vara
given. Ut ifrån en äkta tro kunde den inskränkning
och förenkling av kulturen som synes oss
oumbärlig, ett inträngande till grundvalarna för vårt andliga
liv taga sin utgångspunkt.
Ja visst, säga vi, och ha åter kommit
tillbaka till utgångspunkten. Och det förfärande
j’accuse skallar alltjämt lika mycket i våra
öron som den pinande frågan oroar våra
hjärtan: varför är vårt läge så förvirrat, varför
hjälper icke den fromma önskan, den ärliga
brinnande önskan som besjälar oss alla: »en
het längtan efter fred, frihet och mänsklighet
drager genom hela världen»? Mycket närmare
verkligheten synes mig skeptikern komma som
säger med Anatole France:
Den allmänna freden skall en gång bli verklighet,
icke därför att människorna blivit bättre (det kan man
icke hoppas på), utan därför att en tingens nyordning,
en ny vetenskap, nya ekonomiska nödvändigheter
skola påtvinga dem fredstillståndet, så som på sin
O
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
