Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sigmund Freuds kulturpsykologi. Av J. Hodin - Psykoanalysens panorama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigmund, Freuds kultur-psykologi
och med svårighet hos nevrotikern, fann man
lättast tillgängliga hos barnet.
Genomforskandet av barnens själsliv förde till den
banbrytande upptäckten av den infantila
sexualiteten, såsom vars första stadium autoerotiken
(med den egna kroppen till föremål) fastslogs,
medan i dess andra tillfredsställandet
överflyttas på andra objekt (föräldrarna). Här
uppstå de första konflikterna i barnasjälen,
kända såsom Ödipus-, Elektrakomplexen,
m. fl.
De infantilsexuella drifterna utöva
inflytande på människans karaktär. Här
framträder en viktig uppgift för uppfostran, vilken
nu, såsom Freud en gång ironiskt yttrat, som
huvudpunkt på sitt program genomför
»fördröjandet av den sexuella utvecklingen och
påskyndandet av det religiösa inflytandet».
Mellan de första sexuella intrycken i
tretill fyraårsåldern och under puberteten ligger
en latensperiod, vars själsliv är uppfyllt av
dagdrömmar och fantasibilder. Barnaålderns
skenbart försvunna driftsrörelser äro under
lång tid hos den vuxne underjordiskt
verksamma. Om nu den forna infantila driften
varken tillfredsställes i sexuallivet eller i
sublimeringen, söker den sig egna
genombrottsställen. En av psykoanalysens mest
betydelsefulla fastställelser är sublimeringen,
bortledandet av drifterna från det grovt
sexuella området till ett högre, efter den kulturella
nivån anpassat föremål för tillfredsställelsen.
I sina spekulativa skrifter har Freud fördjupat
och utvidgat resultaten av sin själsanalys.
Så uppstod hans metapsykologi som i den
mänskliga själen vill utskilja ett Det, ett Jag
och ett Över-Jag, (Id, Ego, Superego) och
deras komplicerade inbördes förhållanden.
»Det» är livskällan, det animala livet, det är
primitivt och irrationellt. Det är den dunkla
otillgängliga delen av vår personlighet. Det
lilla vi veta därom ha vi erfarit genom
studiet av drömarbetet och den nevrotiska
symptombildningen. (Barnet betecknas som ett
Det med ett potentiellt Ego.) Över-jagets
verksamhet återspeglar sig i mänsklighetens
civilisationsprocess, hos den enskilda
människan som »samvete». Jaget, den medvetna
delen av Det, »modifieras genom
yttervärldens närhet och inflytande, inställes till
upptagande av och skydd mot retning, liksom en
liten klump levande substans omgiver sig
med ett skalskikt.» Foga vi till dessa begrepp
dem om de två livsdrifterna, själv- och
art-bevarelsedriften ställd mot den tyst arbetande
döds- eller destruktionsdriften, och driften
helt allmänt fattas såsom en livets elasticitet,
se vi med förvåning hur en världsbild växer
fram ur en enkel terapi. Så följde Freuds
geniala steg. Det som utspelar sig inom det
individuella själslivet i drömmar och nevroser,
det framträder på samma sätt i hela
mänsklighetens själsliv, som yttrar sig i kulturen.
Samma konflikter, på vilka nevrotikern
strandar och på vilkas kuvande den normala
människan i hela sin livstid arbetar, skapa sig
i religion, myt och konst mäktiga
genombrottsfenomen för de i det praktiska
kulturlivet orealiserbara starka driftskänslorna.
Dessa skapelser av folkfantasin äro till
skillnad från dröm och nevros (vilka äro
asociala) socialt anpassade, i dem finner varje
enskild försvar, tröst och tillfredsställelse, och
därför hava de upptagits i kulturen som en
mänsklighetens dyrbara egendom. Det råder
intet tvivel om att de i sin struktur motsvara
vissa drömmar som återvända hos olika
människor i samma eller likartad betydelse och
uppenbarligen ha uppstått ur det förgångna
infantila själslivets typiska driftskänslor och
komplex. Drömmar om kärleksbandet med
modern och hatet till fadern ha i den antika
Ödipussagan funnit sitt symboliska uttryck.
Hos vissa människor utspelar sig livet
nästan helt och hållet inom fantasins område.
Deras fantasier äro starka och
gestaltbildande och i stånd att ännu påverka
eftervärldens sinnen. I konstverken finner
mänsklighetens eviga längtan sitt renaste uttryck.
Konflikterna äro här på ett sorgfälligare och
mera komplicerat sätt dolda. Ett högt mått
av tillfredsställelse uppnås genom ett
konstverk, då det möjligast troget förverkligar den
förträngda och dock eftersträvade
situationen och samtidigt vet att finna en så
framgångsrik förklädnad att de i det medvetna
själslivet bestämmande krafterna icke taga
anstöt därav. »Denna uppfyllelse utan strid
med censuren förnimmes som en rening av
själen från lidelsens slagg. Tragediens
verkan har redan Aristoteles skildrat som
rening — katharsis.»
En annan, okonstnärlig form för att skaffa
luft åt de förträngda komplexen fann
kulturmänniskan i — skämtet (Freud: Der Witz und
seine Beziehungen zum Unbewussten). Det
betydelsefullaste medlet för framställningen
av förträngda känslor är symboliken. Freud
kallar den därför det omedvetnas
älsklingsspråk. I mänsklighetens barnaålder, då det
509
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
