Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sigmund Freuds kulturpsykologi. Av J. Hodin - Vår tids spegel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/. H o din
krafterna, som ha underkastat sig
realitetstvånget. En annan teknik är
libidoförskjut-ningarnas. Sublimeringen av drifterna är
därvid behjälplig. Man når längst därmed, om
man förstår att höja den utvunna
lustkänslan ur psykiskt och intellektuellt arbete. Så
upplever konstnären tillfredsställelsen i sitt
skapande, forskaren i lösningen av problem.
Även den estetiska livsinställningen, som söker
lyckan i den njutning skönheten ger, det må
nu vara en människas skönhet, ett landskap,
ett konstnärligt eller vetenskapligt verk, må
här nämnas. Den erbjuder intet skydd mot
hotande lidanden, men förmår lätta många
bördor. Arbetets värde för libidoekonomin
är av en betydelse som ännu icke uppskattats
i hela sitt omfång.
Ingen annan teknik i livsföringen binder den
enskilde så fast vid verkligheten som betonandet av
arbetet, vilket åtminstone säkert infogar honom i ett
stycke av verkligheten, i den mänskliga gemenskapen.
Möjligheten att förskjuta en stark anhopning av
libidi-nösa komponenter, narcistiska, aggressiva och till
och med erotiska, över på yrkesarbetet och de med
detta förbundna mänskliga relationerna skänker
arbetet ett värde, som icke står tillbaka för dess
oeftergivlighet som grund och berättigande för tillvaron
inom samhället.
Mycket grundligare går ett annat
förfaringssätt tillväga, som ser den ende fienden i
realiteten själv. Eremiten vänder sig bort från
denna världen. Men man kan också försöka
omskapa den genom att ersätta dess mest
outhärdliga sidor med andra, som motsvara de
egna önskningarna. Den som slår in på denna
förtvivlade väg till lyckan skall, säger Freud,
i regel ingenting uppnå. Han blir till slut
vansinnig. Dock tycks det finnas en metod som
kommer målet närmast: den som tar
kärleken till medelpunkt, väntar sig hela sin
tillfredsställelse i att älska och älskas. »Den svaga
sidan i denna livsteknik ligger klart i dagen,
annars skulle det icke falla någon människa
in att överge denna väg till lycka för någon
annan. Aldrig äro vi mera oskyddade mot
lidandet än då vi älska, aldrig mera hjälplöst
olyckliga än då vi förlorat det älskade
föremålet eller dess kärlek.» Som sista livsteknik
må nämnas flykten i nervös sjukdom,
»utvinnandet av lustkänsla genom en kronisk
förgiftning eller psykosens förtvivlade tillstånd».
Var gå gränserna mellan individen och
samhället, var upphör hans intresse, och var
börjar dess ingripande? Äro icke deras mål i
många hänseenden varandra motsatta, och är
en försoning över huvud möjlig? Det finns en
livsföring som leder över frän det ena
området till det andra och på ett välgörande sätt
söker tillgodose dem båda. Dess väg är att
som medlem av det mänskliga samhället med
hjälp av den av vetenskapen ledda tekniken
gå till angrepp mot naturen och underkasta
den människans vilja. Man arbetar då
samman med alla för allas lycka. På denna väg
har Freud själv slagit in, då han tillbakavisade
den som »söker att nedbringa livets värde och
falskeligen vanställa den reala världsbilden,
något som har intelligensens klenmodighet
till förutsättning». Om nu en sådan
inställning försöker likartat underordna sig alla
människor, till förfång för det fria urvalet
och anpassningen i kampen om lyckan och
för skydd mot lidandet, utan att kunna hindra
att man obetingat underkastar sig livets
lidande — då rör det sig om ett religiöst försök
till lösning. Dock skola vi först längre fram
komma att tala om detta så viktiga
kulturområde.
I »Totem und Tabu», där det lyckas Freud
att kasta en ljusstråle in i den äldsta
människohistoriens dunkel och där han analyserar
utvecklingen från urfamiljen till
sammanlevnadens nästa steg, brödraförbunden, påvisas
det att social fördel (sammanlevnadens
trygghet) måste köpas med en inskränkning på
•let libidinösa området (incestförbudet). Det
är självklart att också det moderna
samlivet kräver offer av den enskilde och att en
god del av mänsklighetens kamp knyter sig
om uppgiften att finna en ändamålsenlig
kompromiss mellan dessa individuella krav
och de kulturella massanspråken. Det är vårt
ödes problem, huruvida denna kompromiss
kan uppnås genom en bestämd gestaltning av
kulturen eller om konflikten är olöslig. Freud
tar alldeles bestämt avstånd från fördomen
att kulturen skulle vara likabetydande med
fullkomnande, att den skulle utgöra den väg
till fullkomlighet som är människorna
förelagd. Därmed sammanhänger också att Freud
icke vill erkänna någon skillnad mellan kultur
och civilisation. Därför är heller icke för
honom den individuella friheten i och för sig
ännu ett kulturvärde. Är »frihetsbegäret»
uppror mot en bestående orättfärdighet, kan det
bli till nytta för en vidare utveckling av
kulturen; men är det en återstod av den
ursprungliga, av kulturen icke tyglade, asociala
personligheten, kan det bli till en grundval för
kulturfientligheten. Freuds metod att analysera
samhällspsykologins problem är att behandla
5X2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
