Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sigmund Freuds kulturpsykologi. Av J. Hodin - Vår tids spegel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigmund Freuds kulturpsykologi
dem analogt med individens driftliv. Kattens
uppkomst och kampen om rättvisa, de roller
Eros och Ananke spela i folkens liv, striden
mellan »gott» och »ont» föras tillbaka på
rationella orsaker och höjas upp över
inställningen: credo quia absurdum. För att blott
anföra ett talande exempel, kravet: »Du skall
älska din nästa såsom dig själv», varmed
kulturen söker binda samhällsmedlemmarna
också libidinöst vid varandra, stöter på de
största svårigheter. Varför? Bortsett från
mycket personliga förhållanden kräves här
en utvidgning av kärleken även till främlingen,
vilken, såsom man ärligt måste bekänna för
sig själv, i allmänhet icke blott icke är värd
att älskas, utan kan ha större anspråk på
fientlighet, ja rent av vårt hat, då han icke
visar den minsta kärlek till oss och icke tar
ringaste hänsyn. Ja, han drar icke i
betänkande att skada oss, om det är till gagn för
honom eller han finner glädje däri. Om nu
budet lydde: »Älska din nästa såsom din nästa
älskar dig», vore det behagligare och klokare.
Uppmaningen: »Älska dina fiender» stöter på
ännu större svårigheter. Freud sätter häremot
insikten: så länge icke de obestridliga
motsättningarna mellan »gott» och »ont» äro
upphävda, »betyder åtlydnaden av dessa höga
etiska fordringar ett men för
kulturavsikterna, då det uppställer direkta premier för
ondskan».
Den gärna förnekade verkligheten bakom allt detta
är, att människan icke är ett milt, älskvärt väsen . . .
utan att hon också får räkna ett starkt inslag av
aggressiva böjelser bland de drifter hon begåvats med. Till
följd därav är nästan för henne icke blott en eventuell
hjälpare och ett sexualobjekt, utan också en frestelse
att tillfredsställa den egna aggressiviteten, att
utnyttja hans arbetskraft utan gottgörelse, att utan hans
medgivande göra bruk av honom sexuellt, sätta sig i
besittning av hans ägodelar, förödmjuka honom,
bereda honom lidande, martera och döda honom.
Om nu ursprungligen såsom ont
betecknades det som hämmade den egna
drifttillfredsställelsen (asocialt) och först senare i överförd
bemärkelse det som försvårade
sammanlevnaden, så sluter sig det sagda för oss samman
till en enhetlig, men motsatsfylld bild av det
mänskliga livet, vari mörker och ljus, kärlek
och hat, liv och död ha lika andel. Vem har
efter livets och historiens alla erfarenheter
mod att bestrida satsen »homo homini lupus»,
frågar Freud, och måste man icke tillstå, att
försöken att förverkliga kärleken till nästan
hittills med alla sina ansträngningar icke lett
till mycket?
En var av oss kommer därhän att lata de
förväntningar som han i ungdomen knöt till sina
medmänniskor fara som illusioner och får erfara hur mycket
livet för honom försvårats och förbittrats genom deras
onda vilja. Därvid vore det orätt att förebrå kulturen
att den vill utesluta kamp och tävlan från
människornas verksamhet. Dessa äro säkerligen oumbärliga,
men intressemotsättning är icke nödvändigtvis
fiendskap, den missbrukas blott som anledning därtill.
Kommunisterna, så polemiserar Freud, tro
sig ha funnit vägen till befrielse från det
onda: människan är enligt dem entydigt god,
välsinnad mot nästan, men privategendomens
system har fördärvat hennes natur. Ägandet
ger henne makt och frestar henne därigenom
att missbruka sin nästa. Freud sysslar icke
med kritik av det ekonomiska systemet, men
han finner kommunismens psykologiska
förutsättningar vara haltlösa illusioner.
Egendomen är blott ett verktyg för den
mänskliga aggressionslustan, och icke en gång det
starkaste. Också till tesen om »människornas
likhet» är han motståndare, då »naturen
genom individens högst olikartade kroppsliga
utrustning och andliga begåvning har begått en
orättvisa, mot vilken det icke finnes någon
hjälp». Det är på sin plats att just i detta
sammanhang betona Freuds sociala sinnelag,
vilket han uttalar på flera ställen i sina verk.
Den dramatiska bilden av den ambivalenta
konflikten, den eviga kampen mellan Eros
och destruktionsdriften för oss vidare till
tesen, att denna konflikt flammar upp så
snart människan ställes inför
sammanlevnadens uppgift. Skall nu denna kamp, i
vilken Freud ser människans liv som en planet
kretsande kring en centralkropp, medan den
roterar kring sin egen axel, evigt förbli
oavgjord? Motsättningen hos urdrifterna, Eros
och död, tillåter en slutlig försoning hos
individen, »liksom vi hoppas det också i
kulturens framtid». Över-jaget i en kulturepok
vilar på det intryck som stora
ledarepersonligheter, människor av överväldigande
andlig styrka, lämna efter sig. De ideal som ha
avseende på människornas inbördes
förhållanden sammanfattas såsom etik. Etiken är
att fatta såsom ett terapeutiskt medel.
Ljuspunkten i bedömandet av vårt tidsläge ligger
däri, hur osannolikt det än vid första
anblicken må förefalla, att »människornas
värdeomdömen obetingat ledas av deras lyckobegär
och alltså äro ett försök att stödja deras
illusioner med argument».
Mänsklighetens ödesfråga är huruvida och i vilken
mån det skall lyckas dess kulturutveckling att bli
33—Ord och Bild. 4g:e drg.
513
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
