Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sigmund Freuds kulturpsykologi. Av J. Hodin - Vår tids spegel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. H o d i n
herre över sammanlevnadens rubbningar genom den
mänskliga aggressions- och självförintelsedriften. Med
avseende härpå förtjänar kanske just närvarande tid
ett särskilt intresse. Människorna ha nu kommit så
långt i väldet över naturkrafterna, att de med deras
hjälp lätt kunna utrota varandra till sista man. De
veta detta, därav en god del av deras nuvarande oro,
deras olycka, deras ångeststämning. Och nu är det
att vänta att den andra av de båda »himmelska
makterna», den evige Eros, skall göra en ansträngning för
att göra sig gällande i kampen med sin likaledes
odödlige motståndare.
Kan man hoppas på detta, och vad kan
man vänta av den stora massans inställning,
denna massa, vilken såsom vår tid
ögonsken-ligen fått lara sig är så lättpåverkad? Frågan
tillspetsar sig på ett ännu intressantare sätt.
Vi äro vana att i våra innersta tvivel icke
vända oss till allmänheten, utan till dess
subtilaste motsats, till diktarna, såsom man i
antiken vände sig till siarna, till oraklet. Vad
svarade diktare, vilka vi vilja beteckna som
våra samtida? »Zarathustra», säger Nietzsche,
»det godas förste psykolog, är följaktligen en
vän till det onda.» Om de handlingar,
människans sanna handlingar, vilka han tillmäter
värde, säger han: »Handlingarna äro något
helt annat . . .» N. S. Leskov upplyser oss:
»Efter välövertänkta gärningar kan man icke
bedöma en människas karaktär, blott
oöverlagda handlingar förråda den.» Han
uppskattar endast dessa. Vilket frosseri i ohämmade
känslor bjuder oss icke Montherlant i sina
skrifter? Jag erinrar mig med fasa en seen där
ett slags blodsbröllop firas, då en fransman
i kriget skjuter sin förste tysk i ansiktet.
Vilket höjande mål ha Joyces lascivt frossande
tysta monologer uppställt för sig? Lafcadio i
André Gides »Les caves du Vatican» säger:
»Jag lever omedvetet, jag har mördat som i
en dröm, en mardröm, där jag sedan dess
irrar omkring.» Även följande dialog av Joseph
Conrad är typisk för denna livsinställning:
»Det finns bara ett medel. Bara en sak kan
böta oss från att vara oss själva.» — »Ja,
men noga taget är det inte fråga om hur man
blir botad, utan hur man kan leva.» André
Gides »acte gratuit» i hans tidiga böcker är
en spontan handling av det inre, förborgade,
verkliga jaget, som befriar sig ur det yttre,
genom samhället skapade, konstlade jagets
fjättrar. Uppvisar D. H. Lawrences eller
Mauriacs tankebyggnad andra grundpelare ?
Endast att den förre till slut gör uppror och
den senare prisar den katolska kyrkans sköte.
Men om det nu kom en diktare, som djupare
berördes av tidens sjukdom än av komplika-
tionerna i sitt eget inre, som avstod från att
vara slav under sina subjektiva
egendomligheter och kastade sig i vågskålen för att låta
den andra stiga, den i vilken harmonins nya
ideal, ja, låt oss frimodigt säga den nya
religionen kommer att ligga, vägvisaren för vår
framtid — då skulle människorna älska
honom, glädjens, förnuftets, arbetets och fridens
sångare, lika mycket som antiken
beundrade Homeros, och hans sanning skulle vara
»uppenbarelsen av en modern irrationalism,
som otvetydigt motsätter sig varje missbruk».
Så långt diktarna. Vad gör nu massan, frågar
Freud, varigenom förvärvar den förmågan att
så avgörande utöva inflytande på den
enskildes själsliv, och vari bestå de andliga
förändringar, som den påtvingar den enskilde ?
Freud utgår från Le Bons »Massornas
psykologi», där det heter att de huvudsakliga
kännemärkena för den i massan uppgående
individen äro dessa: den medvetna personlighetens
utplånande, den omedvetna personlighetens
herravälde, tankarnas och känslornas
orientering i samma riktning genom suggestion
och smitta, tendensen att utan dröjsmål
förverkliga de suggererade ideerna. Individen har
blivit en viljelös automat. Le Bon fastslår en
överensstämmelse mellan massjälen och de
primitiva människornas och barnens själsliv.
Massan är impulsiv, ostadig och lättretlig.
Den är kritiklös, tänker i bilder, dess känslor
äro alltid enkla och överströmmande. Den
som vill påverka massan behöver ingen logisk
grundval för sina argument, han måste
överdriva och ständigt upprepa detsamma. Då
massan icke vet av några tvivel är den
intolerant och auktoritetstroende. Den
respekterar styrkan, godheten är för den ett slags
svaghet. Den vill bli behärskad och
undertryckt och vill frukta sin herre. De individuella
hämningarna falla bort, alla grymma, brutala,
nedrivande instinkter, vilka slumra hos
individen som ett residuum från urtiden, väckas
till liv. För massorna kunna de mest motsatta
ideer bestå vid sidan av varandra, ingå
förlikning med varandra, utan att någon
konflikt uppstår ur deras logiska motsägelse.
Massorna ha aldrig känt sanningstörsten, de fordra
illusioner. Massan är en följsam hjord, som
aldrig kan leva utan en herre. Denne måste
själv vara fascinerad av en stark tro och
besitta en inspirerande vilja. Vad Le Bon har att
säga om ledarpersonligheten är mindre
uttömmande. Hans hemlighetsfulla,
oemotståndliga makt, som Le Bon kallar prestige, är
514
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
