Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ödsliga land. Av Frederic Prokosch. Översättning av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖDSLIGA LAND
Av FREDERIC PROKOSCH
Vi strövade över de heliga höjderna i sjuttio dagar,
släpande med oss de sårade, och nådde slutligen
det mörka landet, de förlorades nejd,
och begärde nattkvarter. Men deras asiatiska ögon
stirrade vänligt förbi oss, deras händer var tysta:
en steg upp från sömnen, lyfte sitt ödsliga huvud
och talade, med sorgset utvalda ord,
men vad han sade var svårt att förstå,
hans läppar var spruckna av lidande; ståtlig,
med starka lemmar, kom en emot oss, men han var stum;
en hade en schal; en sjöng; en ledde sina hästar
över den besvärliga marken med kärleksfulla ögon,
och en skrek ut med förfärliga rop
att denna Lidelsernas Tid tagit död på anden;
en gick över en bro, gjorde ett hemligt tecken
och blev plötsligt lugn; en hukade vid en eld
och grät av glädje vid minnet av sina barn;
en älskade fåglarna och önskade få vara ensam,
en log när han skådade ett landskaps skönhet,
en fjällade sina gula fiskar och blev lycklig,
en berättade långa historier om försvunna städer;
och det fanns några som grät över att rikena
fallit som skökor och utbredde sina falska lockelser
i motbjudande ställningar; en ropade i skymningen
att kärleken framträder mörk som järn i vår tid
och ingen går säker: klädd i drömmar kommer den,
suckar i de skrumpnade löven och drar ödeläggande
genom ryktbara hus, genom konstfulla paviljonger.
Och när vi drog vidare, bort från stenterrasserna
mot skogarna i norr, vargarnas och uttrarnas land,
mötte vi ingen, men deras ord dröjde kvar:
Kärleken är den store mannen, hans panna är som havet
och endast de lyckliga känner hans ständiga vrede.
ARTUR LUNDKVIST.
520
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
