Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Danskarnas insats i lingvistiken. Av Pavel Goldberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Danskarnas insats i lingvistiken
verschiebung. Den innehöll redogörelse och
förklaring över en serie undantag i
ljudförhållandena mellan sanskrit och gotiska, resp.
tyska. Han hade nämligen observerat att »t»
i sanskrit ibland motsvarade »d» i gotiskan
resp. »t» i högtyskan, ibland däremot »th»
(p) i gotiskan och »d» i tyskan. T. ex.:
1. sanskr.: pi/år got.: farfar ty.: Va/er
2. » : bhråiar » : broMar » : Brurfer
Han iakttog samtidigt accentförhållandena i
sanskrit och upptäckte, att i de fall, där
accenten låg på stavelsen efter »t »-et, detta
förändrades till »d» resp. »t» (pitår — fadar
— Vater). I andra fall, då accenten låg på
stavelsen före detta »t», motsvarade det
»th» resp. »d» (bhratar — brothar —- Bruder).
De germanska konsonantväxlingarna
motsvarade alltså accentväxlingarna i sanskrit.
Denna lj udlag kallades efter honom för »Verners
lag» — han var den förste i språkvetenskapen
som hade upptäckt accentens betydelse för
ljudförändringarna.
Med Verner började en ny fruktbar period
för den danska språkvetenskapen. På
1870-talet inrättades de första docenturerna för
»Sammenlignende Sprogvidenskab» vid
Köpenhamns Universitet och de första
docenterna blevo F. A. Wimmer och Vilhelm
Thomsen.
F. A. Wimmers betydelse ligger
huvudsakligast på den jämförande nordiska
språkvetenskapens område. Redan 1870 skapade
han med sin Oldnordisk Formlære för
böjningslärans vidkommande grundvalen för en
senare forskning. Även på runforskningens
område framträdde han med viktiga
synpunkter. I en 1874 gjord undersökning över
runskriftens uppkomst och utveckling i
Norden påvisade han, att runorna härstamma
från den första kejsartidens latinska alfabet.
Denna uppfattning är dock numera
omtvistad.
Vilhelm Thomsen är den typiske danske
språkvetenskapsmannen. Han är oanat
mångsidig, hans studier omfatta språk av alla
grupper och tidsåldrar. Redan hans
doktorsavhandling (1869) var något för tiden
revolutionerande: Den gotiske Sprogklassens
Ind-flytelse paa den finske.
Finskan och lapskan ha ej endast upptagit
nordiska låneord i dessas nuvarande skick,
utan även en del ord från äldre språkperioder
och bevarat dem nästan oförändrat i deras
gamla form. Sålunda kan man än i dag få
direkt upplysning om former, som vi eljest
känna till enbart teoretiskt. Betydelsen av
denna upptäckt för den germanska
språkhistorien är uppenbar.
1871 blev Thomson docent i jämförande
språkvetenskap vid Köpenhamns Universitet
och var från 1887 till 1913 ordinarie professor.
Intresset för sammanhangen mellan de
indoeuropeiska och finskugriska språken,
vilket föranledde honom att välja det ovan
nämnda andra ämnet för doktorsavhandlingen,
visade sig senare i det monumentala verket:
Wortbeziehungen zwischen den finnischen und
baltischen Sprachen, i vilket han underkastade
de båda språkgrupperna en uttömmande
jämförande behandling.
1894 utgav han ett litet häfte:
»Déchiffre-ment des Inscriptions d’Orkhon» vilket blev en
milstolpe i den turkiska språkvetenskapens
historia.
I Orkhon i Mongoliet hade man funnit ett
antal stentavlor med en tvåspråkig inskrift,
på ena sidan en text med en mycket
säregen skrifttyp, liknande runor, på den andra
sidan en mycket kortare kinesisk text.
Thomsen lyckades ej enbart påvisa, att de gåtfulla
inskrifterna voro avfattade på ett turkiskt
547
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
