Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenskt åttital i bröderna Brandes’ korrespondens. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenskt åt t i t al i bröderna Brandes’ korrespondens
fremmed Fugl — og nu læses du og omtales
og nedrakkes og roses ganske som det maa
være.»
Å andra sidan har nog tankeutbytet med
en så renodlad partigängare som Edvard
Brandes bidragit till att hetsa upp
Strindberg och stegra hans fanatism till det
maximi-tryck, som höll på att alldeles spränga hans
i grund och botten så ömtåliga diktarpsyke
efter den ödesdigra Giftasprocessen. Brandes
själv kokar ständigt av förbittring över »den
rasende Reaktion», över motståndarnas
»gemenhet», »perfiditet» och »lumpenhet», över
»Religion, Moral og andet Fælt», och han
avvaktar otåligt, att Strindberg skall övergå
»med flyvende faner til Atheismen, thi
udenfor denne er ingen Frelse». Strindberg å sin
sida erkänner öppet: »Jag håller på att utbilda
mig till ateist, men har rysligt svårt för det.»
Hans omvändelse 1886 till »den sanna
ateistiska tron», som han sedan själv kallar det i
sina Fabler, kom i själva verket att innebära
icke blott en brytning med kristendomen
utan även med den moraliska idealism, han
som så många andra åttitalister insupit hos
Ibsen. Han skriver härom själv till Edvard
Brandes, att han »som ateist har uppgifvit
’de ideale Fordringer’ och derför börjar att
urskulda allt, eftersom jag börjar att förstå».
Därmed hade Strindberg givit sig den mest
ytterligtgående naturalismen i våld, vilket
för hans natur i sinom tid måste resultera i
ett lika våldsamt bakslag: infernokrisen och
damaskusvandringen. Att Strindberg 1886
fick mod att kasta loss de idealistiska
förtöjningarna, berodde säkerligen till en del på
Edvard Brandes’ påtryckningar; det
förefaller därför en smula omotiverat, att just
denne sedan präglade den bekanta
sarkasmen om hur Strindberg »havde været Deist i
December, men var Atheist nu i Marts». Den
novell av den unge Oscar Levertin, som
samtidigt gav Strindberg en stöt i samma
riktning,1 är också på tal i breven till Brandes.
Det hör till det mest intressanta i denna
brevväxling att följa, hur Strindbergs ansikte
under de tio år, den varar, skiftar och
förändras, hur de ännu ungdomligt veka dragen
alltmera skärpas, och hur blicken i hans ögon
blir på samma gång hårdare och mera
irrande.
1 Närmare härom i min uppsats Strindberg och
Levertin i Svensk litteraturtidskrift 1939.
Vid vapenförbundets avslutande mellan de
bägge korrespondenterna avger han en
öppenhjärtig psykologisk självdeklaration, som
innehåller mera sanning, än man kanske alltid
är benägen att göra klart för sig, när det
gäller strindbergsnaturen: »I angreppet är jag
snabb, men så kommer min humanitet, och
så lider jag af att ha slagit mina
medmenniskor, äfven om de förtjenat det. Derigenom
kan jag icke bli någon pålitlig vän, och icke
heller någon varaktig fiende. — –-Som Ni
ser, är jag en ganska dålig bekantskap! En
Galler, som är snabb och hänsynslös i
angreppet, men som lemnar försvaret åt andra!»
Vid denna tid ligger ännu en solstrimma av
den första stora framgången, med Röda
rummet, över hans väg. Men han brinner
redan av otålighet att få utdela ett hårdare
slag, Det nya riket, fastän han redan på
förhand är på det klara med inte bara hur de
därav träffade skola reagera, utan också hur
han själv skall göra det: »Ni har ett parti i
Danmark, men här står jag alldeles
öfvergifven och man skickar det ena kopplet efter
det andra på mig. Nu tror jag emellertid att
jag slår ryggen af svärmen med min nya
bok som kommer ut i höst, hvilken oss emellan
sagdt är grym. Men jag har icke måge att
höra tjutet, derför reser jag med de mina
till Paris.» Den innersta orsaken till att
Strindberg gick i frivillig landsflykt var faktiskt,
att hans nerver voro för svaga för den strid,
han själv framkallat. Bakslaget av vad han
kallar sin »humanitet» röjer sig i sådana
titlar på hans närmast följande verk som
Sårfeber, Återfall och Samvetskval.
Under de första landsflyktsåren är det
isynnerhet Strindbergs politiska
omstört-ningsbegär, som tar sig uttryck, vilka
synbarligen göra t. o. m. Edvard Brandes en
smula fundersam. Ur brevväxlingen kan man
bl. a. utläsa den kostliga historien om hur
August Strindberg ville hjälpa Edvard
Brandes att avsätta kung Christian IX av
Danmark anno 1885. Han uppmanade Brandes
att genom hans förmedling i en fransk revy
angripa de danska politiska förhållandena,
liksom Strindberg själv samtidigt angrep
de svenska kulturkretsarna i sina Lettres de
Stockholm, publicerade 1886 i La Revue
Universelle Internationale. Verkningarna
måste enligt Strindberg bli lika omedelbara som
genomgripande: »Sitt uppe en natt och skrif:
Le roi C IX. Behandla honom som en
detroni-serad; tala om revolutionen som en klar sak
553
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
