Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenskt åttital i bröderna Brandes’ korrespondens. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
och du skulle kunna skrämma den stackarn
att fly.» Brandes ryggade emellertid tillbaka
för en så »halsløs Gerning», som skulle
medföra, att han fick »ufejlbarlig tilbringe Resten
af mine Dage i Tugthuset». Varpå även
förslagsställaren smått generad slog till reträtt
med förklaringen: »Hvad skrifningen i fråga
beträffar hänger så ihop: jag trodde kungen
var på bröllopet i Frankrike. Tänkte skrämma
honom från att återvända. Jag hade
misstagit mig och dermed förfaller saken.» Brandes
kan dock trösta Strindberg med att dennes
egna resebrev, som översänts till
offentliggörande i Politiken, äro »rige paa månge
Tugthusmaaneder», och Strindberg kan i
gengäld ge Brandes åtskilliga goda och praktiska
råd för den beramade revolutionen, såsom
att man kan spränga en hel stad i luften genom
att pressa in luft i gasledningarna eller låta
ett fackeltåg av 30 000 arbetare, som
medföra var och en en halvbutelj fotogen, sätta
eld på fästningar och slott.
Brandes torde väl mest ha tvekat om,
huruvida dessa Strindbergs projekt voro
utslag av puerilitet eller galenskap.
Förmodligen böra de dock läsas åtminstone cum
granö salis; gamänghumöret har nog här, som
så ofta när det gäller Strindberg, sitt finger
med i spelet. Det är vid alldeles samma tid,
som han i ett brev till Jonas Lie bifogar en
schematisk skiss till den helvetesmaskin,
han vill placera under den på sin tron på
Stockholms slott sittande Oscar ii.1
Strindberg tycks under denna period framför allt
ha regerats av ett slags galghumoristisk
uppsluppenhet; han vill till varje pris visa sina
vänner, att han, som han skriver till Edvard
Brandes, »är en djefla man, som kan göra
många konster».
Trevnaden i den schweiziska idyllen, dit
han tagit sin tillflykt från Paris, gjuter för
en tid en smula olja på de revolutionära
vågorna: »Ett Europeiskt land utan kung,
utan kunglig teater, ordnar, akademi,
posttidning och reptilynglingar, ett land midt i
Europa utan öfverklass det är dock något.
— — — Min frukost är furstlig. Kaffe,
mjölk, skorpor, bröd, smör, ost, honing,
sylt, ägg så många jag vill äta. Det är
Schla-raffenland.» Det är nu, som han beslutar att
i lugnare sinnesstämning skriva sin
självbiografi för att »utreda mig och upptäcka
klafven till min skala».
1 Teckningen reproducerad i Erik Lie,
Erindringer fra et diktcrhjem, Oslo 1928,
Men i Schweiz var det också, som
Strindbergs kvinnohatskampanj och de
äktenskapliga stormarna togo sin början. »Du förvånas
väl öfver att jag som är gift kan skrifva så
rått om äktenskapet», skrifver han till
Brandes, när han sänder honom andra delen av
Giftas. Han försäkrar visserligen, att han för
tillfället lever »det mest förtjusande
familjelif med de mina. — -—- Men jag måste först
rensa mitt hus från dessa helvetes moderna
damer, som gjorde mitt äktenskap olidligt en
tid!» Det frejdiga stridshumöret är ännu
inte alldeles uttömt: »Det är lustigt att strida
äfven om man får på nosen ibland.» Men
lavinen rullar vidare. Lynnet surnar både i
diktverken och i breven. Brandes, som ännu
haft oreserverade lovord för flera av
Giftas-novellerna, anser sig böra protestera mot
den alltför melodramatiska tonen i dramat
Marodörer (Kamraterna). I Strindbergs brev
talas det snart varken om schweizerost eller
familjeidyll längre. Däremot mycket om Unga
Sverige därhemma, som »redan sitta som
magistrar sedan flera år öfver mig».
Den Strindberg, som hösten 1887 dök upp
i Köpenhamn för att genomleva »den danska
perioden i min tragikomedi», var en folkskygg
paranoiker, som just höll på att slå i spillror
de sista resterna av vad som en gång varit
hans lyckliga äktenskap i ett
500-sidors-manuskript på franska, betitlat Le plaidoyer
d’an fou. Breven från detta år, daterade med
det symboliskt klingande namnet Taarbæk,
tala ett gripande språk om ren tragik och ohöljd
misär: »Min röst slocknar af brist på öfning,
ty jag har icke talat mer än tre gånger sedan
den ge Januari, mitt hår vissnar af
bekymmer och blir torrt som hårdvallshö, och när
jag rakar mig framför spegeln ser jag att
mina ögon se ut som en straffånges af brist
på att se in i andra menniskors ögon. Jag går
ner ibland och tar i barnen för att känna
att jag är ett menskligt däggdjur.»
Galg-humorn fastnar honom i halsen, och tonen
slår i stället allt oftare över i en oförfalskad
råhet.
Under denna tid — »den hemskaste jag
upplefvat i alla afseenden», skriver
Strindberg själv — fick Edvard Brandes tillfälle
att även i den personliga samvaron bistå den
skeppsbrutne svenske diktaren; han fick bl. a.
hjälpa honom med att i den värsta
penningnöden avyttra det konversationslexikon, som
Strindberg kallade sitt »husvetande». Men
han fick också göra bekantskap med det
554
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
