Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tolfte häftet
- Svenskt åttital i bröderna Brandes’ korrespondens. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenskt åt t i t al i bröderna Brandes’ korrespondens
speciella misshumör, som Strindberg alltid
hade till reds gentemot hjälpsamma vänner.
Brandes hade nämligen ställt sig skeptisk till
den danska försöksteater, som Strindberg
igångsatt 1888, och när experimentet
misslyckades, fick han därför höra onda ord av
Strindberg, även om denne sin vana trogen
sköt den väsentliga skulden på »direktrisen»
— fru Siri. Så avstannade brevväxlingen
mellan August Strindberg och Edvard Brandes
av sig själv, kort efter det att den
landsflyktige diktaren åter beträtt sitt hemlands
jord våren 1889 för att där gå nya öden och
äventyr till mötes, i vilka bröderna Brandes
icke längre kunde taga någon del.
*
Av brevväxlingen mellan Georg Brandes
och Victoria Benedictsson ha Brandes’ alla
brev hittills varit okända, och av Victoria
Benedictssons ha endast några varit tryckta
efter bland hennes efterlämnade papper
befintliga koncept. Det är givetvis åtskilligt
klarläggande att nu få läsa dessa
första-handsdokument rörande ett så omskrivet
och omdiskuterat förhållande i oavbruten
följd, även om man alltjämt måste betona,
att en slutgiltig bearbetning av materialet
kan verkställas först när även Victoria
Benedictssons dagboksanteckningar från denna tid
i sin helhet stå till förfogande. Redan om man
som undertecknad haft tillgång till hennes
kortfattade dagliga almanacksnotiser, märker
man, hur upplysande en konfrontation mellan
dessa och breven ofta är. Det bör tilläggas, att
deras vittnesbörd heller aldrig motsäges men
däremot ofta bekräftas av breven.
Även i denna fullständiga utgåva av bägge
parternas brev förblir disproportionen
påfallande mellan Victoria Benedictssons
affekt-fyllda och hänsynslöst öppenhjärtiga
utgjutelser och Brandes’ alltid fullt korrekta
små brevlappar. Men om dessa senare också
präglas av en diplomatisk försiktighet, sakna
de dock varken värme eller hjärtlighet. Att
den egenartade brevskriverskan Victoria
Benedictsson även som personlighet gjort
intryck på den världserfarne kritikern, är
tydligt. »Hvilke gode Breve De skriver og hvor
slet skrevne mine Par Linjer altid er»,
anmärker han en gång. Han ger ofta i breven
prov på en hänsynsfull omtanke. När hon
under den hetaste »sedlighetsfejden» 1887 går
hans ärenden bland författare och tidnings-
redaktörer i Stockholm, vill han ej, att hon
onödigtvis skall blottställa sig för hans skull.
Hans ogynnsamma personliga omdöme om
Fru Marianne, vilket tog romanens
författarinna så hårt, är i formuleringen så milt
som möjligt: »Jeg er lidt kjed af at jeg med
bedste Vilje ej kan synes bedre om Fru
Marianne end jeg gjør. Jeg tror ej at
mis-kjende Bogens gode Sider. Men den er i
altfor høj Grad en Dame-Roman. Dog det
imellem os to.» Ernst Ahlgrens häftiga
reaktion har tydligen helt berott på hennes
känslighet för hans ogillande i och för sig.
Det måste nämligen vara det citerade brevet
från Georg Brandes, daterat den 23 juni
1887, som åsyftas med hennes
almanaçks-anteckning den 24: »Fick dödsdomen öfver
mitt författarskap, kanske öfver mig sjelf»
— icke, som Lundegård (Victoria
Benedictssons Dagboksblad och brev II: 245) antagit,
Edvard Brandes’ nedgörande recension av
romanen i Politiken, vilken publicerades först
den 25. På denna syfta däremot troligen
hennes ord i almanackan den dagen:
»Öfver-höljd med hån.» — Inte heller efter denna
kris har Brandes tröttnat på att ge henne
uppmuntrande ord i sina brev och att söka
stimulera hennes sjunkande självtillit: »Hvad
Dem angaar, saa er De ingenlunde ’et
skikkeligt Faar’. De er en god Sjæl og et fornuftigt
Menneske. Hvad mere De duer til, maa
Deres Fremtid vise.» (27 sept. 87.) Victoria
Benedictsson har ju också själv i brev till
Ellen Key den 15 nov. 1887 yttrat: »Om du
blott kunde se, hur vackert hans
handlingssätt är! Hur fri han vill jag skall vara, hur
varsamt han vill hjälpa mig att lossa alla
dessa trådar, som bundit mig till honom!»
Men detta var tyvärr för dem båda en
ogörlig sak. Vad som gör denna tragiska
historia under alla omständigheter så
pinsam, är, att vad som för Brandes endast var
en episod, vilken på sin höjd kunde störa hans
arbetsro men lämnade hans sinneslugn
skäligen oberört, för henne alltmera blev till
något, som bokstavligen gällde liv och död.
Hon skriver själv i ett på danska avfattat
brev till honom: »Jeg véd Alt hvad De kan
bebrejde mig: at jeg forstyrrer Dem i Deres
Arbejde, at jeg tager for Alvor, hvad jeg kunde
vide var kun en Spøg for Dem. Jeg har heller
ikke taget det for Alvor; at det for mig blef
til Alvor er imod min Vilje.»
Detta gäller isynnerhet, sedan
bekantskapen övergått till en erotisk förbindelse. Som en
555
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:42 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1940/0619.html
