Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Hjalmar Bergmans radiodramatik. Av Per Lindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjalmar Bergmans radiodramatik
offrat och <let lidande du med tålamod burit,
har du förvärvat dig en rätt, som blir bestående
för hela livet: Du behöver aldrig mer gå på ett
museum.
— Det är verkligen snyggt!
— Vart du än kommer, fortsatte mjölnaren,
och vilken skalk som än månde locka eller tubba
dig att gå på ett museum, kan du med höghet
och förnämitet svara: Min käre vän, min käre
vän — ska nu detta vara något för en person
som grundligt genomgått British Museum.
Korteligen: Mjölnaren höll före att denna stolta
skapelse är ett det yppersta profylacticum gentemot
den på resor ofta förekommande museisjukan,
ett vaccin —
— Du. Vet du, vad du är? Du är den mest
kultur-fientliga barbar, man kan tänka sig. Jag
riktigt skäms att jag låtit dig komma in i Ernsts
bibliotek.
Jägmästarn svarar med att föra ett så
retsamt språk mot Babylon, Bel och Astarte
att det håller på att blåsa upp till konflikt.
Då rycker han fram med sitt »lättsinne» —
han behöver 10 ooo kr.!
— Förresten plågas jag nu nästan mest av det
futtiga i mitt krav. Ett lättsinne som kostar
tiotusen. Smått! Ännu när jag satt pà tåget,
pinades jag visserligen som alla hjälpsökande av
en viss förlägenhet men på samma gång var jag
rätt stolt över mina pretentioner. Men nu!
Tiotusen! När Samas och sumererna fordra minst
trehundratusen. I sanning, vårt land är fattigt!
Visserligen ha vi ju rätt hyggliga tillgångar, men
våra behov är rent ut sagt ömkliga.
Detta påstående injagar sådan skräck i
den goda professorskan, att hon kallar på
sin make. Inför denne framlägger
skogsmänniskan sitt ärende:
— Du store man, som nu till en kostnad av
trehundratusen kronor vill bevisa, att sumererna
varit ett semitiskt folk — skulle du inte med
tiotusen vilja bevisa att vandalerna så småningom
blivit svenskt folk? Eller med andra ord — att
det blivit folk av dem!
Hon: Nej, men lille, rare Sven — du är
verkligen rörande. Nu begriper jag, vad du menar
med ditt lättsinne. Och jag får ge dig rätt! Du
har gripit till tiggarstaven för att rädda din
gamla ödekyrka.
— Stämmer. Men titta inte på mig. Jag
rodnar.–-Vad är det väl för kostligt tem-
2—Ord och Bild, so:e årg.
pel vars rester jag dragit ut att rädda? Ack, en
vanlig liten svensk lantkyrka utan annan
märklighet än att den stått i några hundra år som
Kristi hus i Ösvi världsförgätna socken. I några
hundra år ha bondgubbar och bondgummor, ungt
och gammalt, barna-knott och gammel-skrott
där lyssnat till prästmäns enfaldiga förkunnelse.
Ljus ha glimmat i otta och vesper, sparsamt
men tröstesamt för åbor som ej voro mycket
förvanda. Se där nästan allt det märkliga med
denna ruinen — och det är ju inte stort. — Undra
sen på, kära Eva, att jag, den ringes än ringare
apostel, blev liksom försagd, då jag trädde in i
den mannens hus, som snart skall rädda Samas,
den babyloniska solgudens hus i det underbara
landet vid Eufrat och Tigris. — Du säger att
Ösviruinen inte är någonting enastående. Nej,
det är nog så sant som det är sagt. Men du måste
medge, att hon står tämligen ensam i världen,
min stackars gamla svenska ödekyrka.
Det är inget dåligt bevis på Hjalmar
Bergmans skicklighet i dramatik att han
kunde göra en spännande pjäs av en
dialog om assyriologi!
Bergman var mycket glad åt att arbeta
för radio. När Sven Jerring till Radiotjänsts
5-årsjubileum ville filma honom, som
radioteaterns främste dramatiker, ställde han
sig genast till disposition och agerade i
Hagaparken framför kameran. Och när
jag i samma veva föreslog honom att han
skulle bli fast medarbetare och skriva en
veckokomedi var tredje vecka, alltså en
slags radions dramatiske kåsör, tilltalade
detta honom storligen.
Den lätthet med vilken han låter sina
figurer pladdra eller konversera, också följa
varann i mera subtila tankegångar, beredda
att komma med överraskande spirituella
svar, den är ju något ganska ovanligt i
svensk litteratur. Han är en dialogkåsör
med en slagfärdighet som verkar mera
latinsk än svensk! Och det kunde ju bli
till välsignelse i radiosketcher. Så mycket
mer som han inte längre var bara
berättare. Utan i lika hög grad moralist. Som
Voltaire, som Shaw.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
