Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Hjalmar Bergmans radiodramatik. Av Per Lindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Lindberg
Jägmästaren uppsöker professorns fru
och sonderar terrängen. Det blir inte bara
ett babyloniskt samtal om assyriskan, det
blir lustiga missförstånd och dramatisk
tillspetsning, och en dialogton som om en hel
liten vinterstorm från ödekyrkans bygd
yrande och rykande virvlar in i professorns
stilla bibliotek.
Denne jägmästare är en av Bergmans
allra trevligaste mannar, tjuvpojksspjuver,
frisk och klar som en vinterdag med högt
barometerstånd, och hans
sammandrabbning med professorskan hör till Bergmans
mest överdådiga dialoger.
Hon: Varför säger du inte att det är du?
Han: Tölpighet. Den vilde skogsmannens ovana
vid finare umgängesskick. Men nu ska jag genast
besvara de inledande frågorna. Är det verkligen
jag? Är jag ännu i livet? Är jag verkligen i
Stockholm ? Alla tre besvaras med kategoriskt ja. Tänker
jag stanna länge? En dag. Vill jag taga plats?
Tackar som bjuder. Är det verkligen hyggligt
av mig att söka upp er? Jo, det vill jag lova.
— Åh din spelevinker! Kom så går vi in i
biblioteket.
— Är — är maken där?
— Han är i sitt arbetsrum. Och han får inte
störas.
— Tack och lov!
— Vafalls — vill du inte träffa Ernst?
— Jo, lite senare. Först vill jag pröva mina
förförelsekonster på dig.
— Tack så hjärtligt! Jag är ju lite hård-prövad.
— Hårt prövad maka. — Usch, vad här ser
ut! Böcker på bord och böcker på stolar och böcker
på golvet. Vet inte professorskan, att liksom
hyllorna äro gjorda för böckerna, så är ock
böckerna gjorda för hyllorna?
— Sitt ner och var hyfsad.
— Säg — är det inte obehagligt att vara gift
med en karl, som jämt skyltar i bladen?
— Jo. På sätt och vis. Man blir så illa sedd
av gamla vänner, som aldrig lyckats komma i
bladen.
— Skarp pik — men drabbar inte mig. Så sent
som anno 17 gick min utnämning till jägmästare
genom hela pressen — sju tät-tryckta rader. Fem
år senare intog mitt namn en hedrad plats i
spalterna bland nydubbade herrar riddare av
kungl. Vasa-orden. Där fick du, så du teg.
Förresten har jag i min dödsannons, som ligger
färdigskriven i skrivbordslådan, ytterligare tillfogat
Nordstjärnan och medaljen för medborgerlig
förtjänst. Ska bli väldigt intressant att se om jag
spått rätt.
Han: Hör du du! Jag har varit i British
Museum.
Hon: Nej vad du säger:
— Ja, en så’n musei-råtta som du, tycker
naturligtvis inte att det är någonting märkvärdigt.
— Att finna dig på ett museum — åja —
märkvärdigt, men mycket berömvärt. Hur kom du
på den goda idén?
— Äran tillkommer egentligen en viss mjölnare
bland mina vänner.
— Mjölnare?
— Ja — det vill säga han är direktör i någon
kvarn-trust eller dylikt. Men jag brukar av pur
vänskap kalla honom mjölnare, för att ge honom
intryck av att han utövar ett hederligt yrke. Nå
— mjölnaren och jag hade ressällskap till London
för några år se’n. Då säger mjölnaren till mig:
Du ska gå på British Museum. — Ska jag inte,
sa jag. För vem tar du mig, mjölnare? Jag kommer
från obygden och vill ha roligt. — Men mjölnaren
spänner blicken i mig och säger: Du går på
British Museum! Lyd mitt råd och du skall
aldrig ångra dig. —t Det sa han med så mild,
allvarlig och faderlig röst, att jag la öronen
bakut och gick på museet.
— Vad såg du egentligen? Om man vågar
fråga.
— Allt.
— Ska vi tro’t?
— Lyssna! En lycklig slump ville att jag i
rockfickan fann ett stycke rödkrita av det slag
jag använder för att märka trän. Som jag nu
strövade ur sal i sal — så småningom
vimmel-kantig ska medges — fick jag den goda idén
att på varje dörrpost så oförmärkt rita mitt
märke. Det var enkelt och genialt — ingen
möjlighet att gå vilse, ingen risk att se samma sal
två gånger. Till slut var British Museum blekat
från källare till vinden — jag hade avverkat allt.
— Barbar!
— Ordning och uthållighet är ingalunda
barbari. När jag åter stod på gatan kände jag, att
jag kunde dö i frid. Senare på dagen föll jag
mjölnaren om halsen och tackade honom. Ha,
ha, ha, skrattade mjölnarn. Diaboliskt. Jo, sa
jag och räknade upp det och det och det, som jag
sett med särskild vördnad och behållning. Ha, ha,
ha, skrattade mjölnaren. — Det ska tusan tacka
dig grinolle, sa jag. Men mjölnaren sa: Du tackar
men du tackar dumt. Du vet inte, varför du är
mig tack skyldig. Genom de timmar du idag
lf»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
