Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Verner v. Heidenstam og Norge. Av Fredrik Chr. Wildhagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Chr. W ildhagen
kan antyde at han ser en viss mangel på
sikkerhet og stil, eller en utviklingsgang
han ikke gjerne bifaller.
Slik så han jo også på sitt eget land. En
nasjonal-aristokratisk holdning som
Heidenstams var i opposisjon mot tidens kurs,
— derför vender han sig fra nutiden, det
er gjennom historiens skikkelser han taler.
Men hvordan er det, klinger det ord om
Norge i de nasjonal-historiske storverk han
skapte i årene like för og efter
århundre-skiftet? — Ikke meget. Men norske lesere
har stadig moret sig over et par anförsler
i »Karolinerna». Kong Karl er storladen i
all sin ferd og tale, også når han taler om
nordmenn: »Norrbaggarna äro ett lustigt
följe att stångas med. Sådana män som
deras Kruse och Kolbjörnsen borde, när de
falla, begravas i gullkistor.»
Og da fältmarskalken Mörner melder:
»Vi ha just infångat några norska
snapphanar som har legat gömda i buskarna
för att skjuta ers majestät. Skola vi hänga
upp dem?» — Da svarer kongen:
»Nej, giv dem var sin dukat för
bortspilld tid och bed dem ej vidare fuska i
kniktars yrke.»
Jeg har min mistanke om at
Heidenstam rett ofte under svensk-norske
rivninger kan ha tenkt som kongen om
hvordan det var »att stångas med
norrbaggarna». Og enda mere vil jeg tro han under
svenskernes periodevis sterke samling om
vern av landet, kan ha sett nabofolket som
et som »fuskar i kniktars yrke».
Men så kom det år da man ikke kunne
nöies med historiens tale. Og
Heidenstam fölte sterkt med sitt folk, selv om
hans hode alltid var löftet over
meng-den. -— Fiende av Norge var han aldri.
Han hadde under all striden det håp som
han ga uttrykk for i sin tale til Björnson
på hans 70-årsdag:
Att ni i hjärtat älskar och ärar den svenska
odlingen, det säga oss edra sånger, — och innan
de två befryndade folken själva knappt veta det,
vaknar kanske samförståndet »som en susen i
kornet sommerdag, og vokser til en brusen
gjennem skovenes tag».
Visst var han harm i 1905. Og visst
kunde det klinge ord fra ham som
nordmenn kan finne urettlerdige. Men hans ferd
var alltid fornem, sin stil sviktet han ikke.
»Det är egendomligt med de norska
hövdingarna», sier han til studentene under
Tegnérsfesten i Lund 1905, — »Just
därför att de varit våra motståndare, äro vi
dubbelt skyldiga att försöka bedöma dem
rättvist; men det finns något hos dem,
som är främmande för oss svenskar. Det är
att de aldrig kunna vända sig om och säga
sitt eget folk en besk sanning» — —- —■
Men talen ender helt positivt, om den idé
som lå i skandinavismen som nok vil
komme til »att uppstå i nya former.
Norden är och förblir en enhet, vars
framtid aldrig fullständigt kan skiljas från vårt
eget lands.» Og det er en positiv,
byggende fedrelandskjærlighet han forkynner:
»Låt oss göra vårt Sverige till ett land,
där missnöjet småningom kommer att stå
lika förläget och stammande som nu
tyvärr mången gång fosterlandskärleken.»
Heidenstam var ikke av dem som vilde
nistirre på det han fölte som urett, .—
hovedsaken var å finne vei framover.
Vi ha rationellare uppgifter att syssla med än
frågan om Norge har rätt eller orätt —■ på
papperet –-Det är en ofruktsam tidsspillan
att spruta vatten, när huset redan brunnit upp,
att peka på paragrafer i en sak som redan är
förlorad och som endast kan räddas under nya
former. — —■ — Så långt har folkviljan åter
kommit till sin rätt, att vad ett helt folk
enhälligt besluter, det känna vi — om också sårade
i mångt och mycket — att vi måste respektera.
Det er en nv slags samling og en
fedrelandskjærlighet av höyere orden,
Heidenstam gjör seg til talsmann for:
Den nuvarande krisen är skenbart av så
pass yttre beskaffenhet, att vi kunna låtsas att
skjuta den ifrån oss. Men sedan? Vi måste tänka
på en allmän samling över land och rike för att
på annat sätt än hittills taga vara på vår fram-
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
