Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmer
verkligheten. Nej, inte när det gäller
Clemens: ett törstigt barn inför ett glas saft är
för honom en klar parallellföreteelse till den
fullvuxne inför sin starkvara. Den renodlade
törsten som sådan anser Clemens vara värd
en svårmodig mässa. Hans subtilt poetiska
konstuppfattning framträdde även i en
ljustonig »Flicka som skär bröd», i en i mjuk
skymning insvept vision med »Tre vita
mössor» och i en sugande bild av »Kvällståget».
Norrlänningen Kalle Hedbergs
utställning i Galerie Moderne gav en ny
påminnelse om denne djupt syftande konstnärs
budskap med dess patetiska grundton. Här
fanns ett stort utkast till muralmålning;
ett par stilleben och några porträtt, bland
dem mästerverket »Landsfiskalen», grepo
också tag i en.
Det är betecknande för tidens paradoxala
läggning, att Svensk-Franska Konstgalleriet,
som alltid varit i farten med att uppspåra unga
kolorister, plötsligt för fram i
strålkastar-belysning en så gammalmästerligt pedantisk
finmålare som Oskar Bergman. Dennes
intima realism och ornamentala påhittighet
uppskattar man gärna, men man blir onekligen
konfunderad, då hyllningen kommer från de
radikalaste kretsar, till på köpet utformad i
en liten läckert ljusgrön volym med kubisten
och skriftställaren Otto G. Carlsund som
författare. Han glorifierar Bergman i mycket
spirituella ordalag och hinner dessutom
med en fallskärmsj ägares aggresivitet slå
ned på landets arma konstkritiker, vilka alltför
litet skulle ha beaktat Bergmans förtjänster.
Det kommer som en överraskning efter alla
de berömmande ord, som kommit Bergman
till del efter hans ofta upprepade
utställningar. Så har också skett denna gång, med all
rätt, ty expositionen var verkligt tjusande.
Detsamma skulle kunna sägas om Fritz
von Dardels utställning i Färg och Form.
Denne märkesman från Karl XV-tiden
visar i sina otaliga teckningar och akvareller
från 1850—80-talens sällskapsliv och mer
eller mindre officiella evenemang en
underbart raljant uppfattning och en skarp blick
för det väsentliga. Artistiskt kunde han
ibland komma impressionismens livliga
effekter nära. Lekfullheten i hans syn på
livet i en idyllisk vrå av världen upphör
ej att intressera även en senare tids
människor.
Hos »De Unga» vid Vasagatan har gruppens
trogna utställare komponerat en omfattande
julexposition, där den diskreta tonen hos
huvudparten för några veckor får samsas
med de mera våldsammas utgjutelser. Till den
senare kategorien hör Olle Nordberg, som
i sina torparbilder och backstugeidyller tycks
ha nått kulmen. Frågan är, om han inte får
börja akta sig för manierismens farliga stråt.
Knut Hanqvist, som nyligen haft
separatutställning i samma lokal, är en betydligt
säkrare talang. Med sin sordinerade färgskala
har han fångat många inspirerade glimtar av
omvärlden. Det manligt behärskade
Självporträttet, som tidigare varit utställt ett par
gånger, har nu förvärvats av Nationalmuseum.
Bland andra utställare under senhösten
märktes den unge tecknaren Erik Öhlin.
Hans mellansvenska bilder i svartkrita, kol
och blyerts fortsätta en gedigen tradition i
svensk landskapskonst. Man får både Elias
Martin och Reinhold von Rosen i tankarna,
då man ser hans känsligt återgivna utsikter.
Speciellt vinner hans nyanserade
terrängtolkning beundran •— en svartkriteteckning
»Svart jord» var styvt gjord i sin enkla,
intensiva utformning.
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
