Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
nande finnby, »Efter raiden», en bland de
ytterst få svenska bilder med krigsmotiv,
som existera, Arvid Fougstedts säkert
karakteriserade »Lyckobrevsförsäljare», en
liten italienare med fågelbur i knäet, vidare
Hilding Linnqvists vackra porträtt, »Ung
kvinna med bok», en i färg och form utsökt
balanserad komposition. Man fäste sig också
vid en frisk kollektion av Axel Sjöberg,
vars bistra skärgårdsmotiv vittnade om
oförminskad arbetsglädje. Bland de yngre
observerades en begåvad nykomling, Herbert
Hamilton, vars stillsamma »Vägen och det
ensamma trädet» utstrålade ett säreget
behag och därjämte gav ett äkta utslag
av-ungdomlig sensibilitet. Smålänningen Sven
Joanns saftigt skildrade »Svensk pojke» sken
av fet oljefärg. Carl Ryds starka känsla för
gedigen materialverkan synes ha verkat
inspirerande på många yngre smålandsmålare.
Skåningen Albert Abbes vintriga
»Hamnbild» gav också ett våldsamt intryck av
lidelse för själva färgmaterians olika effekter.
Konstföreningens urval av grafik var gott.
Björn Jonson, Bertil Bull Hedlund,
Hans Norsbo, Reinhold von Rosen, Nils
Wedel och Stig Borglind visade utmärkta
ting. Den sistnämndes »Pilar» är med sin
konstnärliga ekonomi och knivskarpt logiska
utformning ett förstklassigt arbete.
Föreningen för Grafisk konst har i 1940 års
blad av de ovan nämnda medtagit Bull
Hedlund och Jonson, som båda äro representerade
med typiska verk. Jonson, som egentligen är
verkstadsarbetare, »upptäcktes» som konstnär
på utställningen »Unga tecknare» i
Nationalmuseum för några år sedan. Hans stil präglas
av saklighet och stark kompositionskänsla,
och i den litografi, »Vintervardag», som ingår
i Grafisk konsts portfölj, komma hans bästa
egenskaper till sin rätt. Bland 1940 års blad
befinna sig också ett par förnämliga porträtt,
Albert Engströms 1923 utförda
mjukgrunds-etsning av Jean Sibelius (en reproduktion
medföljer som plansch i detta häfte) och
Falukonstnären Axel Fridells sista
självporträtt, en torrnålsgravyr, vars plåt tidigare
varit okänd men nyligen upptäckts vid
genomgång av den avlidne konstnärens i
Nationalmuseum deponerade plåtsamling.
Porträttet är gripande och mänskligt
uttrycksfullt i sin besjälade tolkning av en
lidandes-märkt fysionomi. Ett utsökt pregnant blad,
»Dam med pälsmössa», av den unge Stig
Åsberg ingår också jämte Arvid Fougstedts
pittoreska etsning »Tjurfäktning» i portföljen.
Gunnar Jungmarker har till bladen fogat
sakrika notiser i föreningens tryckta
Meddelanden. I dessa publiceras även en
intressant uppsats av Jungmarker om
xylografi-konsten i Sverige, en redogörelse, som är
späckad med primäruppgifter.
Decemberutställningen i Svensk-Franska
Konstgalleriet var tilltalande med sin
överskådliga disposition av den utmärkta konst,
som där visades. Man fick avnjuta några
stimulerande väggar med alster av
gallerichefens mest omhuldade konstnärer, den
oförfärade koloristen Ragnar Sandberg,
frän, lekfull och lyrisk om vart annat,
människoskildraren Lennart Gram, den
melankoliske Curt Clemens, ljusdyrkaren Tage
Hedqvist, den spirituelle, genuint franske
Stig Munthe-Sandberg, ett par nya
lovande namn, Börje Mell och Josef
Sandberg, den siste med sina nordiska motiv
rätt ensam i samlingen, Bo Beskow m. fl.
Även några skulptörer av kvalitet voro med,
Gunnar Nilsson, som utställde
porträtthuvud i franskt kultiverad, närmast om
Des-piau minnande stil, vidare de mera
block-tungt och med massverkan laborerande
Gustaf Nordahl, Göran Strååt och Edvin
Öhrström. Den sistes knubbigt gedigna
skulpturer, särskilt hans studier från
boxning-och brottningarenor, äro intressanta som
formexperiment.
Ett par kvinnoporträtt av Gram visade hög
klass, rikt nyanserade i färgen och
uttrycksfulla i tolkningen av hållning och
sinnesstämning hos modellerna. Ett par stockholmsmotiv
av samme konstnär röjde också fin
iakttagelse och en romantiskt besjälad
uppfattning av stadsbilden, som sällan ger sig till
känna i de många rappa utsiktsmålarnas verk.
Den romantiska försjunkenheten och flykten
från all saklighet ge framför allt Curt Clemens’
konst dess särmärke. Gauguins primitivistiska
och samtidigt raffinerade ytstil är något som
passar Clemens, han varierar den i sina
torgbilder och interiörer på ett innerligt personligt
vis. En bild med »Saftdrickande barn» var
sällsamt underfundig och så allmängiltigt
antydande, att man först trodde sig stå inför
en liten fördärvad skara absintdrickare i en
skum bar, målad av den unge Picasso,
visserligen icke i grönt utan i rött. Det
absint-gröna skulle då vara transponerat i
jordgubbs-eller hallonsaftrött. En så vag form kan
tyckas avslöja en osäker uppfattning om
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
