Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Nygrekiska kulturströmningar. Några konturer. Av Börje Knös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Börje Knös
I det övriga Grekland, som synes ha varit
litterärt fattigt under denna tid, hade dock
trots det turkiska trycket den grekiska
andan visat sig icke vara död utan mer
livskraftig än man kunde förmoda. Folket, som
läste föga men sjöng desto mera, skapade
genom sina sånger den folkliga poesi, som
skulle befria den grekiska litteraturen från
det lärda trycket från Byzans och giva det
nya Grekland dess verkliga litteraturskatt.
Dessa sånger äro omöjliga att datera ens
approximativt. Om man kan hänföra deras
existens till den byzantinska tidens sista
århundraden, gå de till sitt innersta väsen
tillbaka till den grå forntiden, de hava
givetvis under seklernas lopp omgestaltats i form
och ämne, men det är antikens idéer och
tankeliv de avspegla under medeltida namn,
och striderna mot antikens barbarer hava
blivit kampen mot turkarna. Den enda
da-terbara sången är sången om Byzans’ fall,
som visar hur djupt denna händelse träffat
den grekiska folksjälen och hur man ej vill
förlora hoppet; »gråt ej, Panagia (Heliga
Jungfru)», slutar sången, »när tiden är
fullbordad, skall staden åter bliva din.»
En del av dessa folksånger blevo för
Västerlandet mest kända under namn av
Klef-ternas sånger —- fribytarna i bergen, som
aldrig underkastade sig turkarna utan
under sagolika bragder förde sitt eviga krig
mot arvfienden. Ett månghundraårigt krig
kan man säga, ty det varade praktiskt
taget ända in i det nittonde seklets första
decennier, och det är på samma platser
och i samma berg, som i dessa dagar
klefternas ättlingar, det frihetsälskande
och tappra bergsfolket från Epiros, från
Akamanien och Aitolien, hävda sina
förfäders traditioner. Dessa folkliga sånger
präglas av en djup naturkänsla, en mild
melankoli över livets korthet och en viss
dramatisk spänning, de bära medeltidens starka
färger, men i djupet skönjer man spåren av
antikens sofrosyne.
Vid 1700-talets mitt började tecken visa
sig till ett intellektuellt uppvaknande. Från
Fanarioterna, de grekiska kretsarna i Fanar
i Konstantinopel, utgingo inspirationer till
den grekiska kulturens höjande, och
kontakter söktes och vunnos framför allt med
Frankrike, vars litteratur i ej ringa
utsträckning översattes till dåtidens lärda
byzantinska grekiska. Fanarioternas
verksamhet var ej utan betydelse för
utvecklingen. Vid frihetskrigets början flyttade flera
av dem över till Athén och fortsatte där sitt
arbete. De voro fosterlandsälskande
kosmo-politer, skickliga och lärda män, men deras
litterära alster voro kalla, resonerande och
negativa i hela sin inställning. Dessa
Fanari-oter leddes av omständigheterna in på en
kulturpolitik, som skulle sätta sin stämpel
på kulturstriderna i Grekland under hela
1800-talet.
Grekland skulle bliva fritt, så ljöd
parollen i förra seklets början, turkarna jagas
bort från Europa och korset åter lysa på
Agia Sofia: folkets sekelgamla dröm om
Byzans. Men blott en del blev realiserad.
Europas filhellener och antikbeundrare
ansågo detta tillräckligt. Filhellenerna
intresserade sig för det nya Grekland endast
i den mån de där återfunno det antika. Vad
angick dem Byzans och varför skulle man
ändra Europas karta och jämviktsläget i
sydost? Det gamla Hellas skulle blomstra
upp i det nya Grekland. Detta
tillfredsställde visserligen icke de nationalistiska
känslorna, men denna filhellenism tryckte
sin stämpel på Fanarioterna. De betraktade
visserligen den hellenska kulturen såsom ett
hela mänsklighetens arv, men de ansågo sig
vara de närmaste arvtagarna. I Athén sökte
man bevisa världen, att det var Perikles’
ättlingar, som nu styrde i landet, och
officiellt intresserade man sig mera för Parthenon
än för Agia Sofia, mera för den klassiska
grekiskan än för det levande språket.
Från denna tid daterar sig den språkstrid,
som kom att under ett sekel framåt
dominera Greklands kulturliv. Förespråkarna för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
